Psalmorum 102
1 Oratio pauperis, Cum anxius fuerit, et in conspectu Domini effuderit precem suam. Domine exaudi orationem meam: et clamor meus ad te veniat.
Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.
2 Non avertas faciem tuam a me: in quacumque die tribulor, inclina ad me aurem tuam. In quacumque die invocavero te, velociter exaudi me.
HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
3 Quia defecerunt sicut fumus dies mei: et ossa mea sicut cremium aruerunt.
Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
4 Percussus sum ut fœnum, et aruit cor meum: quia oblitus sum comedere panem meum.
Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
5 A voce gemitus mei adhæsit os meum carni meæ.
Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
6 Similis factus sum pellicano solitudinis: factus sum sicut nycticorax in domicilio.
För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
7 Vigilavi, et factus sum sicut passer solitarius in tecto.
Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
8 Tota die exprobrabant mihi inimici mei: et qui laudabant me adversum me iurabant.
Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
9 Quia cinerem tamquam panem manducabam, et potum meum cum fletu miscebam.
Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
10 A facie iræ et indignationis tuæ: quia elevans allisisti me.
Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
11 Dies mei sicut umbra declinaverunt: et ego sicut fœnum arui.
för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
12 Tu autem Domine in æternum permanes: et memoriale tuum in generationem et generationem.
Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
13 Tu exurgens misereberis Sion: quia tempus miserendi eius, quia venit tempus.
Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
14 Quoniam placuerunt servis tuis lapides eius: et terræ eius miserebuntur.
Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
15 Et timebunt Gentes nomen tuum Domine, et omnes reges terræ gloriam tuam.
Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
16 Quia ædificavit Dominus Sion: et videbitur in gloria sua.
Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
17 Respexit in orationem humilium: et non sprevit precem eorum.
när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
18 Scribantur hæc in generatione altera: et populus, qui creabitur, laudabit Dominum:
när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
19 Quia prospexit de excelso sancto suo: Dominus de cælo in terram aspexit:
Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
20 Ut audiret gemitus compeditorum: ut solveret filios interemptorum:
att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
21 Ut annuncient in Sion nomen Domini: et laudem eius in Ierusalem.
för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
22 In conveniendo populos in unum, et reges ut serviant Domino.
på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
23 Respondit ei in via virtutis suæ: Paucitatem dierum meorum nuncia mihi.
när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
24 Ne revoces me in dimidio dierum meorum: in generationem et generationem anni tui.
Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
25 Initio tu Domine terram fundasti: et opera manuum tuarum sunt cæli.
Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
26 Ipsi peribunt, tu autem permanes: et omnes sicut vestimentum veterascent. Et sicut opertorium mutabis eos, et mutabuntur:
I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
27 tu autem idem ipse es, et anni tui non deficient.
de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
28 Filii servorum tuorum habitabunt: et semen eorum in sæculum dirigetur.
Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände. Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.
