Proverbiorum 9
1 Sapientia ædificavit sibi domum, excidit columnas septem.
Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.
2 Immolavit victimas suas, miscuit vinum, et proposuit mensam suam.
Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin, hon har jämväl dukat sitt bord
3 Misit ancillas suas ut vocarent ad arcem, et ad mœnia civitatis:
Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning uppe på stadens översta höjder:
4 Siquis est parvulus, veniat ad me. Et insipientibus locuta est:
"Den som är fåkunnig, han komme hit." Ja, till den oförståndige säger hon så:
5 Venite, comedite panem meum, et bibite vinum quod miscui vobis.
"Kommen och äten av mitt bröd, och dricken av vinet som jag har blandat.
6 Relinquite infantiam, et vivite, et ambulate per vias prudentiæ.
Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva, och gån fram på förståndets väg.
7 Qui erudit derisorem, ipse iniuriam sibi facit: et qui arguit impium, sibi maculam generat.
(Den som varnar en bespottare, han får skam igen, och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.
8 Noli arguere derisorem, ne oderit te. Argue sapientem, et diliget te.
Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig; tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.
9 Da sapienti occasionem, et addetur ei sapientia. Doce iustum, et festinabit accipere.
Giv åt den vise, så bliver han ännu visare; undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.
10 Principium sapientiæ timor Domini: et scientia sanctorum, prudentia.
HERRENS fruktan är vishetens begynnelse, och att känna den Helige är förstånd.)
11 Per me enim multiplicabuntur dies tui, et addentur tibi anni vitæ.
Ty genom mig skola dina dagar bliva många och levnadsår givas dig i förökat mått.
12 Si sapiens fueris, tibimetipsi eris: si autem illusor, solus portabis malum.
Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn, och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena."
13 Mulier stulta et clamosa, plenaque illecebris, et nihil omnino sciens,
En dåraktig, yster kvinna är fåkunnigheten, och intet förstå hon.
14 sedit in foribus domus suæ super sellam in excelso urbis loco,
Hon har satt sig vid ingången till sitt hus, på sin stol, högt uppe i staden,
15 ut vocaret transeuntes per viam, et pergentes itinere suo:
för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen, dem som där vandra sin stig rätt fram:
16 Qui est parvulus, declinet ad me. Et vecordi locuta est:
"Den som är fåkunnig, han komme hit." Ja, till den oförståndige säger hon så:
17 Aquæ furtivæ dulciores sunt, et panis absconditus suavior.
"Stulet vatten är sött, bröd i lönndom smakar ljuvligt."
