Lamentationes 5
1 Recordare Domine quid acciderit nobis: intuere, et respice opprobrium nostrum.
Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
2 Hæreditas nostra versa est ad alienos: domus nostræ ad extraneos.
Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
3 Pupilli facti sumus absque patre, matres nostræ quasi viduæ.
Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
4 Aquam nostram pecunia bibimus: ligna nostra pretio comparavimus.
Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
5 Cervicibus nostris minabamur, lassis non dabatur requies.
Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
6 Ægypto dedimus manum, et Assyriis ut saturaremur pane.
Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
7 Patres nostri peccaverunt, et non sunt: et nos iniquitates eorum portavimus.
Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
8 Servi dominati sunt nostri: non fuit qui redimeret de manu eorum.
Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
9 In animabus nostris afferebamus panem nobis, a facie gladii in deserto.
Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
10 Pellis nostra, quasi clibanus exusta est a facie tempestatum famis.
Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
11 Mulieres in Sion humiliaverunt, et virgines in civitatibus Iuda.
Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
12 Principes manu suspensi sunt: facies senum non erubuerunt.
Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
13 Adolescentibus impudice abusi sunt: et pueri in ligno corruerunt.
Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
14 Senes defecerunt de portis: iuvenes de choro psallentium.
De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
15 Defecit gaudium cordis nostri: versus est in luctum chorus noster.
Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
16 Cecidit corona capitis nostri: væ nobis, quia peccavimus.
Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
17 Propterea mœstum factum est cor nostrum, ideo contenebrati sunt oculi nostri.
Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
18 Propter montem Sion quia disperiit, vulpes ambulaverunt in eo.
för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
19 Tu autem Domine in æternum permanebis, solium tuum in generationem et generationem.
Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
20 Quare in perpetuum oblivisceris nostri? derelinques nos in longitudine dierum?
Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
21 Converte nos Domine ad te, et convertemur: innova dies nostros, sicut a principio.
Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
22 Sed proiiciens repulisti nos, iratus es contra nos vehementer.
Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?
