Job 32
1 Omiserunt autem tres viri isti respondere Iob, eo quod iustus sibi videretur.
De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
2 Et iratus, indignatusque est Eliu filius Barachel Buzites, de cognatione Ram: iratus est autem adversum Iob, eo quod iustum se esse diceret coram Deo.
Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
3 Porro adversum amicos eius indignatus est, eo quod non invenissent responsionem rationabilem, sed tantummodo condemnassent Iob.
och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
4 Igitur Eliu expectavit Iob loquentem: eo quod seniores essent qui loquebantur.
Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
5 Cum autem vidisset quod tres respondere non potuissent, iratus est vehementer.
Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
6 Respondensque Eliu filius Barachel Buzites, dixit: Iunior sum tempore, vos autem antiquiores, idcirco demisso capite, veritus sum vobis indicare meam sententiam.
Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
7 Sperabam enim quod ætas prolixior loqueretur, et annorum multitudo doceret sapientiam.
Jag tänkte: "Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom."
8 Sed, ut video, Spiritus est in hominibus, et inspiratio Omnipotentis dat intelligentiam.
Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
9 Non sunt longævi sapientes, nec senes intelligunt iudicium.
Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
10 Ideo dicam: Audite me, ostendam vobis etiam ego meam sapientiam.
Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
11 Expectavi enim sermones vestros, audivi prudentiam vestram, donec disceptaremini sermonibus:
Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
12 Et donec putabam vos aliquid dicere, considerabam: sed, ut video, non est qui possit arguere Iob, et respondere ex vobis sermonibus eius.
Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
13 Ne forte dicatis: Invenimus sapientiam, Deus proiecit eum, non homo.
Nu mån I icke säga: "Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne."
14 Nihil locutus est mihi, et ego non secundum sermones vestros respondebo illi.
Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
15 Extimuerunt, nec responderunt ultra, abstuleruntque a se eloquia.
Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
16 Quoniam igitur expectavi, et non sunt locuti: steterunt, nec ultra responderunt:
Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
17 Respondebo et ego partem meam, et ostendam scientiam meam.
Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
18 Plenus sum enim sermonibus, et coarctat me spiritus uteri mei.
Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
19 En venter meus quasi mustum absque spiraculo, quod lagunculas novas disrumpit.
Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
20 Loquar, et respirabo paululum: aperiam labia mea, et respondebo.
Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
21 Non accipiam personam viri, et Deum homini non æquabo.
Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
22 Nescio enim quamdiu subsistam, et si post modicum tollat me Factor meus.
Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
