Job 3
1 Post hæc aperuit Iob os suum, et maledixit diei suo,
Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2 et locutus est.
Job tog till orda och sade:
3 Pereat dies in qua natus sum, et nox in qua dictum est: Conceptus est homo.
Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
4 Dies ille vertatur in tenebras, non requirat eum Deus desuper, et non illustretur lumine.
Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5 Obscurent eum tenebræ et umbra mortis, occupet eum caligo, et involvatur amaritudine.
Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6 Noctem illam tenebrosus turbo possideat, non computetur in diebus anni, nec numeretur in mensibus:
Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7 Sit nox illa solitaria, nec laude digna:
Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8 Maledicant ei qui maledicunt diei, qui parati sunt suscitare Leviathan:
Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9 Obtenebrentur stellæ caligine eius: expectet lucem et non videat, nec ortum surgentis auroræ:
Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10 Quia non conclusit ostia ventris, qui portavit me, nec abstulit mala ab oculis meis.
eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11 Quare non in vulva mortuus sum, egressus ex utero non statim perii?
Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12 Quare exceptus genibus? cur lactatus uberibus?
Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13 Nunc enim dormiens silerem, et somno meo requiescerem:
Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14 Cum regibus et consulibus terræ, qui ædificant sibi solitudines:
vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15 Aut cum principibus, qui possident aurum, et replent domos suas argento:
ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16 Aut sicut abortivum absconditum non subsisterem, vel qui concepti non viderunt lucem.
eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17 Ibi impii cessaverunt a tumultu, et ibi requieverunt fessi robore.
Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18 Et quondam vincti pariter sine molestia, non audierunt vocem exactoris.
där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19 Parvus et magnus ibi sunt, et servus liber a domino suo.
Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20 Quare misero data est lux, et vita his, qui in amaritudine animæ sunt?
Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21 qui expectant mortem, et non venit, quasi effodientes thesaurum:
åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22 Gaudentque vehementer cum invenerint sepulchrum.
åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23 Viro cuius abscondita est via, et circumdedit eum Deus tenebris?
varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24 Antequam comedam suspiro: et tamquam inundantes aquæ, sic rugitus meus:
Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25 Quia timor, quem timebam, evenit mihi: et quod verebar accidit.
ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26 Nonne dissimulavi? nonne silui? nonne quievi? et venit super me indignatio.
Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
