Job 27
1 Addidit quoque Iob, assumens parabolam suam, et dixit:
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Vivit Deus, qui abstulit iudicium meum, et Omnipotens, qui ad amaritudinem adduxit animam meam.
Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
3 Quia donec superest halitus in me, et spiritus Dei in naribus meis,
aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
4 Non loquentur labia mea iniquitatem, nec lingua mea meditabitur mendacium.
aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.
5 Absit a me ut iustos vos esse iudicem: donec deficiam, non recedam ab innocentia mea.
Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
6 Iustificationem meam, quam cœpi tenere, non deseram: neque enim reprehendit me cor meum in omni vita mea.
Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.
7 Sit ut impius, inimicus meus: et adversarius meus, quasi iniquus.
Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.
8 Quæ est enim spes hypocritæ si avare rapiat, et non liberet Deus animam eius?
Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?
9 Numquid Deus audiet clamorem eius cum venerit super eum angustia?
Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?
10 Aut poterit in Omnipotente delectari, et invocare Deum omni tempore?
Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?
11 Docebo vos per manum Dei quæ Omnipotens habeat, nec abscondam.
Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
12 Ecce, vos omnes nostis, et quid sine causa vana loquimini?
Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?
13 Hæc est pars hominis impii apud Deum, et hæreditas violentorum, quam ob Omnipotente suscipient.
Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
14 Si multiplicati fuerint filii eius, in gladio erunt, et nepotes eius non saturabuntur pane.
Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
15 Qui reliqui fuerint ex eo, sepelientur in interitu, et viduæ illius non plorabunt.
De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.
16 Si comportaverit quasi terram argentum, et sicut lutum præparaverit vestimenta:
Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,
17 Præparabit quidem, sed iustus vestietur illis: et argentum innocens dividet.
så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.
18 Ædificavit sicut tinea domum suam, et sicut custos fecit umbraculum.
Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
19 Dives cum dormierit, nihil secum auferet: aperiet oculos suos, et nihil inveniet.
Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.
20 Apprehendet eum quasi aqua inopia, nocte opprimet eum tempestas.
Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.
21 Tollet eum ventus urens, et auferet, et velut turbo rapiet eum de loco suo.
Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.
22 Et mittet super eum, et non parcet: de manu eius fugiens fugiet.
Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.
23 Stringet super eum manus suas, et sibilabit super illum, intuens locum eius.
Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.
