Job 17
1 Spiritus meus attenuabitur, dies mei breviabuntur, et solum mihi superest sepulchrum.
Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.
2 Non peccavi, et in amaritudinibus moratur oculus meus.
Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
3 Libera me Dominue, et pone me iuxta te, et cuiusvis manus pugnet contra me.
Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
4 Cor eorum longe fecisti a disciplina, propterea non exaltabuntur.
Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
5 Prædam pollicetur sociis, et oculi filiorum eius deficient.
Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.
6 Posuit me quasi in proverbium vulgi, et exemplum sum coram eis.
Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.
7 Caligavit ab indignatione oculus meus, et membra mea quasi in nihilum redacta sunt.
Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
8 Stupebunt iusti super hoc, et innocens contra hypocritam suscitabitur.
De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
9 Et tenebit iustus viam suam, et mundis manibus addet fortitudinem.
Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
10 Igitur omnes vos convertimini, et venite, et non inveniam in vobis ullum sapientem.
Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
11 Dies mei transierunt, cogitationes meæ dissipatæ sunt, torquentes cor meum:
Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.
12 Noctem verterunt in diem, et rursum post tenebras spero lucem.
Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; (Sheol h7585)
14 Putredini dixi: Pater meus es, mater mea, et soror mea, vermibus.
till graven måste jag säga: "Du är min fader", till förruttnelsens maskar: "Min moder", "Min syster".
15 Ubi est ergo nunc præstolatio mea, et patientiam meam quis considerat?
Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?
