Job 14
1 Homo natus de muliere, brevi vivens tempore, repletur multis miseriis.
Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
2 Qui quasi flos egreditur et conteritur, et fugit velut umbra, et numquam in eodem statu permanet.
lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
3 Et dignum ducis super huiuscemodi aperire oculos tuos, et adducere eum tecum in iudicium?
Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
4 Quis potest facere mundum de immundo conceptum semine? nonne tu qui solus es?
Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
5 Breves dies hominis sunt: numerus mensium eius apud te est: constituisti terminos eius, qui præteriri non poterunt.
Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
6 Recede paululum ab eo, ut quiescat, donec optata veniat, sicut mercenarii, dies eius.
vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
7 Lignum habet spem: si præcisum fuerit, rursum virescit, et rami eius pullulant.
För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
8 Si senuerit in terra radix eius, et in pulvere emortuus fuerit truncus illius,
Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
9 Ad odorem aquæ germinabit, et faciet comam quasi cum primum plantatum est:
så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
10 Homo vero cum mortuus fuerit, et nudatus atque consumptus, ubi quæso est?
Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
11 Quomodo si recedant aquæ de mari, et fluvius vacuefactus arescat:
Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
12 Sic homo cum dormierit, non resurget, donec atteratur cælum, non evigilabit, nec consurget de somno suo.
så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
13 Quis mihi hoc tribuat, ut in inferno protegas me, et abscondas me, donec pertranseat furor tuus, et constituas mihi tempus, in quo recorderis mei? (Sheol h7585)
Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
14 Putasne mortuus homo rursum vivat? cunctis diebus, quibus nunc milito, expecto donec veniat immutatio mea.
fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
15 Vocabis me, et ego respondebo tibi: operi manuum tuarum porriges dexteram.
Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
16 Tu quidem gressus meos dinumerasti, sed parce peccatis meis.
ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
17 Signasti quasi in sacculo delicta mea, sed curasti iniquitatem meam.
I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
18 Mons cadens defluit, et saxum transfertur de loco suo.
Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
19 Lapides excavant aquæ, et alluvione paulatim terra consumitur: et hominem ergo similiter perdes.
såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
20 Roborasti eum paululum ut in perpetuum transiret: immutabis faciem eius, et emittes eum.
Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
21 Sive nobiles fuerint filii eius, sive ignobiles, non intelliget.
Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
22 Attamen caro eius dum vivet dolebit, et anima illius super semetipso lugebit.
Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
