Liber Numeri 35
1 Hæc quoque locutus est Dominus ad Moysen in campestribus Moab supra Iordanem, contra Iericho:
Och Herren talade med Mose på de Moabiters mark, vid Jordan, in mot Jericho, och sade:
2 Præcipe filiis Israel ut dent Levitis de possessionibus suis
Bjud Israels barnom, att de gifva Leviterna städer utaf sitt arfvegods, der de måga uti bo; dertill förstäder omkring städerna skolen I ock gifva Leviterna;
3 urbes ad habitandum, et suburbana earum per circuitum: ut ipsi in oppidis maneant, et suburbana sint pecoribus ac iumentis:
Att de skola bo i städerna, och hafva sin boskap, gods och allahanda djur i förstäderna.
4 quæ a muris civitatum forinsecus, per circuitum, mille passuum spatio tendentur.
Vidden till förstäderna, som de skola gifva Leviterna, skall vara tusende alnar utifrå stadsmuren allt omkring.
5 Contra Orientem duo millia erunt cubiti, et contra Meridiem similiter erunt duo millia: ad mare quoque, quod respicit ad Occidentem, eadem mensura erit, et septentrionalis plaga æquali termino finietur. Eruntque urbes in medio, et foris suburbana.
Så skolen I då mäta utanför staden, på den sidone österut, tutusend alnar; och på den sidone söderut, tutusend alnar; och på den sidone vesterut, tutusend alnar; och på den sidone norrut, tutusend alnar; att staden skall vara midt uti. Det skall vara deras förstäder.
6 De ipsis autem oppidis, quæ Levitis dabitis, sex erunt in fugitivorum auxilia separata, ut fugiat ad ea qui fuderit sanguinem: et exceptis his, alia quadraginta duo oppida,
Och ibland de städer, som I gifven Leviterna, skolen I gifva sex fristäder, att den som någon ihjälslår må fly derin; derutöfver skolen I ännu gifva dem två och fyratio städer;
7 id est, simul quadraginta octo cum suburbanis suis.
Så att alle städer, som I gifven Leviterna, blifva åtta och fyratio med deras förstäder;
8 Ipsæque urbes, quæ dabuntur de possessionibus filiorum Israel, ab his, qui plus habent, plures auferentur: et qui minus, pauciores. Singuli iuxta mensuram hereditatis suæ dabunt oppida Levitis.
Och skolen gifva dem mer af dem som mycket äga ibland Israels barn, och mindre af dem som mindre äga; hvar och en, efter hans arfvedel, den honom tillskift varder, skall gifva Leviterna städer.
9 Ait Dominus ad Moysen:
Och Herren talade med Mose, och sade:
10 Loquere filiis Israel, et dices ad eos: Quando transgressi fueritis Iordanem in Terram Chanaan,
Tala med Israels barn, och säg till dem: När I kommen öfver Jordan in uti Canaans land,
11 decernite quæ urbes esse debeant in præsidia fugitivorum, qui nolentes sanguinem fuderint:
Skolen I utvälja städer, som fristäder skola vara, deruti fly må den som någon med våda ihjälslår.
12 in quibus cum fuerit profugus, cognatus occisi non poterit eum occidere, donec stet in conspectu multitudinis, et causa illius iudicetur.
Och skola sådane fristäder vara ibland eder, för blodhämnarens skull, att han icke skall dö, som dråpet gjorde, intilldess han hafver ståndit till rätta inför menighetene.
13 De ipsis autem urbibus, quæ ad fugitivorum subsidia separantur,
Och de städer, som I gifva skolen, skola vara sex fristäder;
14 tres erunt trans Iordanem, et tres in Terra Chanaan,
Tre skolen I gifva på desso sidone Jordan; och tre i Canaans lande.
15 tam filiis Israel quam advenis atque peregrinis, ut confugiat ad eas qui nolens sanguinem fuderit.
Det äro de sex fristäder, både för Israels barn, och främlingom, och husmän ibland eder; att dit må fly ho som helst ena själ slår med våda.
16 Si quis ferro percusserit, et mortuus fuerit qui percussus est: reus erit homicidii, et ipse morietur.
Hvilken som slår en med något jern, så att han dör, han är en mandråpare; och skall döden dö.
17 Si lapidem iecerit, et ictus occubuerit: similiter punietur.
Kastar han honom med en sten, der någor kan död af varda, så att han blifver död deraf, så är han en mandråpare; och skall döden dö.
18 Si ligno percussus interierit: percussoris sanguine vindicabitur.
Slår han honom med något trä, der någor kan med dödsslagen varda, så att han dör, så är han en mandråpare; och skall döden dö.
19 Propinquus occisi, homicidam interficiet, statim ut apprehenderit eum, interficiet.
Blodhämnaren skall slå mandråparen ihjäl; såsom han slagit hafver, så skall man döda honom igen.
20 Si per odium quis hominem impulerit, vel iecerit quippiam in eum per insidias:
Stöter han honom af hat, eller kastar något på honom med försåt, så att han dör;
21 aut cum esset inimicus, manu percusserit, et ille mortuus fuerit: percussor, homicidii reus erit. Cognatus occisi statim ut invenerit eum, iugulabit.
Eller slår honom af ovänskap med sine hand, så att han dör, så skall han döden dö, som honom slog; ty han är en mandråpare; blodhämnaren skall dräpa honom, när han råkar honom.
22 Quod si fortuitu, et absque odio,
Men stöter han honom oförvarandes utan ovänskap, eller kastar något på honom, icke med försåt;
23 et inimicitiis quidquam horum fecerit,
Eller kastar en sten på honom oförvarandes, der man af dö kan, så att han dör, och han är icke hans ovän, och ville honom heller intet ondt.
24 et hoc audiente populo fuerit comprobatum, atque inter percussorem et propinquum sanguinis quæstio ventilata:
Så skall menigheten döma, emellan honom som slog och blodhämnaren, i denna sakene.
25 liberabitur innocens de ultoris manu, et reducetur per sententiam in urbem, ad quam confugerat, manebitque ibi, donec sacerdos magnus, qui oleo sancto unctus est, moriatur.
Och menigheten skall fria mandråparen ifrå blodhämnarens hand, och låta honom komma i fristaden igen, dit han flydder var; och der skall han blifva, tilldess öfverste Presten dör, den man med den helga oljone smort hafver.
26 Si interfector extra fines urbium, quæ exulibus deputatæ sunt,
Om mandråparen går utaf sin fristads råmärke, dit han flydd är,
27 fuerit inventus, et percussus ab eo qui ultor est sanguinis: absque noxa erit qui eum occiderit.
Och blodhämnaren finner honom utanför hans fristads råmärke, och slår honom ihjäl; han skall för det blod intet saker vara;
28 Debuerat enim profugus usque ad mortem Pontificis in urbe residere: postquam autem ille obierit, homicida revertetur in terram suam.
Ty han skulle blifva i sinom fristad intill den öfversta Prestens död; och efter öfversta Prestens död åter komma till sins arfvegods land igen.
29 Hæc sempiterna erunt, et legitima in cunctis habitationibus vestris.
Detta skall vara eder en rätt med edra efterkommande, i alla edra boningar.
30 Homicida sub testibus punietur: ad unius testimonium nullus condemnabitur.
Mandråparen skall man dräpa efter tvegga vittnes mun; ett vittne skall icke svara öfver en själ till döds.
31 Non accipietis pretium ab eo, qui reus est sanguinis, statim et ipse morietur.
Och I skolen ingen försoning taga för en mandråpares själ, ty han är saker till döden; utan han skall döden dö;
32 Exules et profugi ante mortem Pontificis nullo modo in urbes suas reverti poterunt:
Och skolen ingen försoning taga öfver den, som till fristaden flydder var, så att han igenkommer till att bo i landena, intill att Presten dör.
33 ne polluatis terram habitationis vestræ, quæ insontium cruore maculatur: nec aliter expiari potest, nisi per eius sanguinem, qui alterius sanguinem fuderit.
Och skämmer icke landet, der I uti bon; ty den som blodssaker är, han skämmer landet; och landet kan icke försonadt varda för det blod, som der utgjutet varder, annars utan genom hans blod, som det utgjutit hafver.
34 Atque ita emundabitur vestra possessio, me commorante vobiscum. Ego enim sum Dominus qui habito inter filios Israel.
Orener icke landet, som I bon uti, der jag ock uti bor; ty jag är Herren, som bor ibland Israels barn.
