Job 29
1 Addidit quoque Iob, assumens parabolam suam, et dixit:
Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
2 Quis mihi tribuat, ut sim iuxta menses pristinos secundum dies, quibus Deus custodiebat me?
Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
3 Quando splendebat lucerna eius super caput meum, et ad lumen eius ambulabam in tenebris?
Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
4 Sicut fui in diebus adolescentiæ meæ, quando secreto Deus erat in tabernaculo meo?
Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
5 Quando erat Omnipotens mecum: et in circuitu meo pueri mei?
Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
6 Quando lavabam pedes meos butyro, et petra fundebat mihi rivos olei?
Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
7 Quando procedebam ad portam civitatis, et in platea parabant cathedram mihi?
Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
8 Videbant me iuvenes, et abscondebantur: et senes assurgentes stabant.
Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
9 Principes cessabant loqui, et digitum superponebant ori suo.
Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
10 Vocem suam cohibebant duces, et lingua eorum gutturi suo adhærebat.
Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
11 Auris audiens beatificabat me, et oculus videns testimonium reddebat mihi.
Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
12 Eo quod liberassem pauperem vociferantem, et pupillum, cui non esset adiutor.
Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
13 Benedictio perituri super me veniebat, et cor viduæ consolatus sum.
Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
14 Iustitia indutus sum: et vestivi me, sicut vestimento et diademate, iudicio meo.
Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
15 Oculus fui cæco, et pes claudo.
Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
16 Pater eram pauperum: et causam quam nesciebam, diligentissime investigabam.
Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
17 Conterebam molas iniqui, et de dentibus illius auferebam prædam.
Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
18 Dicebamque: In nidulo meo moriar, et sicut palma multiplicabo dies.
Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
19 Radix mea aperta est secus aquas, et ros morabitur in messione mea.
Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
20 Gloria mea semper innovabitur, et arcus meus in manu mea instaurabitur.
Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
21 Qui me audiebant, expectabant sententiam, et intenti tacebant ad consilium meum.
De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
22 Verbis meis addere nihil audebant, et super illos stillabat eloquium meum.
Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
23 Expectabant me sicut pluviam, et os suum aperiebant quasi ad imbrem serotinum.
De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
24 Siquando ridebam ad eos, non credebant, et lux vultus mei non cadebat in terram.
Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
25 Si voluissem ire ad eos, sedebam primus: cumque sederem quasi rex, circumstante exercitu, eram tamen mœrentium consolator.
När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
