Job 23

1 Respondens autem Iob, ait:

Job svarade, och sade:

2 Nunc quoque in amaritudine est sermo meus, et manus plagæ meæ aggravata est super gemitum meum.

Mitt tal blifver ännu bedröfvadt; min magt är svag för mitt suckandes skull.

3 Quis mihi tribuat ut cognoscam et inveniam illum, et veniam usque ad solium eius?

Ack! det jag visste, huru jag skulle finna honom, och komma till hans stol;

4 Ponam coram eo iudicium, et os meum replebo increpationibus,

Och sätta min rätt fram för honom, och uppfylla min mun med straff;

5 Ut sciam verba, quæ mihi respondeat, et intelligam quid loquatur mihi.

Och förfara hvad ord han mig svara ville, och förnimma hvad han mig sägandes vorde!

6 Nolo multa fortitudine contendat mecum, nec magnitudinis suæ mole me premat.

Vill han med stora magt träta med mig? Han ställe sig icke så emot mig;

7 Proponat æquitatem contra me, et perveniat ad victoriam iudicium meum.

Utan lägge mig före hvad likt är, så vill jag väl vinna min rätt.

8 Si ad Orientem iero, non apparet: si ad Occidentem, non intelligam eum.

Men går jag rätt framåt, så är han der intet; går jag tillbaka, så varder jag honom intet varse.

9 Si ad sinistram, quid agam? non apprehendam eum: si me vertam ad dexteram, non videbo illum.

Är han på venstra sidone, så fattar jag honom intet; förgömmer han sig på högra sidone, så ser jag honom intet.

10 Ipse vero scit viam meam, et probavit me quasi aurum, quod per ignem transit:

Men han känner väl min väg; han försöke mig, så skall jag funnen varda såsom guld;

11 Vestigia eius secutus est pes meus, viam eius custodivi, et non declinavi ex ea.

Ty jag sätter min fot uppå hans fjät, och håller hans väg, och viker intet deraf;

12 A mandatis labiorum eius non recessi, et in sinu meo abscondi verba oris eius.

Och träder intet ifrå hans läppars bud, och bevarar hans muns ord, mer än jag skyldig är.

13 Ipse enim solus est, et nemo avertere potest cogitationem eius: et anima eius quodcumque voluit, hoc fecit.

Han är enig; ho vill svara honom? Och han gör allt som han vill.

14 Cum expleverit in me voluntatem suam, et alia multa similia præsto sunt ei.

Och om han mig än vedergäller hvad jag förtjent hafver, så står ändå för honom mycket tillbaka.

15 Et idcirco a facie eius turbatus sum, et considerans eum, timore sollicitor.

Derföre är jag förskräckt för honom, och när jag det märker, så fruktar jag mig för honom.

16 Deus mollivit cor meum, et Omnipotens conturbavit me.

Gud hafver gjort mitt hjerta blödigt, och den Allsmägtige hafver mig förskräckt;

17 Non enim perii propter imminentes tenebras, nec faciem meam operuit caligo.

Ty mörkret vänder icke åter med mig, och mörker vill för mig intet bortgömdt varda.