Ecclesiastes 1
1 Verba Ecclesiastæ, filii David, regis Ierusalem.
Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
2 Vanitas vanitatum, dixit Ecclesiastes: vanitas vanitatum, et omnia vanitas.
Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
3 Quid habet amplius homo de universo labore suo, quo laborat sub sole?
Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
4 Generatio præterit, et generatio advenit: terra autem in æternum stat.
En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
5 Oritur sol, et occidit, et ad locum suum revertitur: ibique renascens,
Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
6 gyrat per Meridiem, et flectitur ad Aquilonem: lustrans universa in circuitu pergit spiritus, et in circulos suos revertitur.
Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
7 Omnia flumina intrant in mare, et mare non redundat: ad locum, unde exeunt flumina, revertuntur ut iterum fluant.
Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
8 Cunctæ res difficiles: non potest eas homo explicare sermone. Non saturatur oculus visu, nec auris auditu impletur.
All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
9 Quid est quod fuit? Ipsum quod futurum est. Quid est quod factum est? Ipsum quod faciendum est.
Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
10 Nihil sub sole novum, nec valet quisquam dicere: Ecce hoc recens est: iam enim præcessit in sæculis, quæ fuerunt ante nos.
Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
11 Non est priorum memoria: sed nec eorum quidem, quæ postea futura sunt, erit recordatio apud eos, qui futuri sunt in novissimo.
Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
12 Ego Ecclesiastes fui rex Israel in Ierusalem,
Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
13 et proposui in animo meo quærere et investigare sapienter de omnibus, quæ fiunt sub sole. Hanc occupationem pessimam dedit Deus filiis hominum, ut occuparentur in ea.
Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
14 Vidi cuncta, quæ fiunt sub sole, et ecce universa vanitas, et afflictio spiritus.
Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
15 Perversi difficile corriguntur, et stultorum infinitus est numerus.
Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
16 Locutus sum in corde meo, dicens: Ecce magnus effectus sum, et præcessi omnes sapientia, qui fuerunt ante me in Ierusalem: et mens mea contemplata est multa sapienter, et didici.
Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
17 Dedique cor meum ut scirem prudentiam, atque doctrinam, erroresque et stultitiam: et agnovi quod in his quoque esset labor, et afflictio spiritus,
Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
18 eo quod in multa sapientia multa sit indignatio: et qui addit scientiam, addit et laborem.
Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.
