I Samuelis 18
1 Et factum est cum complesset loqui ad Saul: anima Ionathæ conglutinata est animæ David, et dilexit eum Ionathas quasi animam suam.
Då han hade uttalat med Saul, förband sig Jonathans hjerta med Davids hjerta; och Jonathan vardt kär åt honom, såsom sitt eget hjerta.
2 Tulitque eum Saul in die illa, et non concessit ei ut reverteretur in domum patris sui.
Och Saul tog honom i den dagen, och lät honom icke mer komma i sins faders hus.
3 Inierunt autem David et Ionathas fœdus: diligebat enim eum quasi animam suam.
Och Jonathan och David gjorde ett förbund tillhopa; ty han hade honom kär, såsom sitt eget hjerta.
4 Nam expoliavit se Ionathas tunica, qua erat indutus, et dedit eam David, et reliqua vestimenta sua usque ad gladium et arcum suum, et usque ad balteum.
Och Jonathan drog af sin kjortel, som han hade uppå, och gaf honom David; dertill sin mantel, sitt svärd, sin båga och sitt bälte.
5 Egrediebatur quoque David ad omnia quæcumque misisset eum Saul, et prudenter se agebat: posuitque eum Saul super viros belli, et acceptus erat in oculis universi populi, maximeque in conspectu famulorum Saul.
Och David gick ut, dit Saul sände honom, och skickade sig visliga; och Saul satte honom öfver krigsfolket, och han var allo folkena, och desslikes Sauls tjenarom, täcker.
6 Porro cum reverteretur percusso Philisthæo David, egressæ sunt mulieres de universis urbibus Israel, cantantes, chorosque ducentes in occursum Saul regis, in tympanis lætitiæ, et in sistris.
Men det begaf sig, då han igenkommen var, sedan han hade slagit Philisteen, att qvinnorna af alla Israels städer gingo emot Konung Saul med sång och harpor, med trummor, med glädje, och med gigor.
7 Et præcinebant mulieres ludentes, atque dicentes: Percussit Saul mille, et David decem millia.
Och qvinnorna söngo till hvarandra, och spelade, och sade: Saul hafver slagit tusende; men David tiotusend.
8 Iratus est autem Saul nimis, et displicuit in oculis eius sermo iste: dixitque: Dederunt David decem millia, et mihi mille dederunt: quid ei superest, nisi solum regnum?
Då förgrymmade sig Saul storliga, och det talet behagade honom ganska illa, och sade: De hafva gifvit David tiotusend, och mig tusende; han varder väl ännu Konung?
9 Non rectis ergo oculis Saul aspiciebat David a die illa, et deinceps.
Och Saul såg illa uppå David, ifrå den dagen, och allt sedan.
10 Post diem autem alteram, invasit spiritus Dei malus Saul, et prophetabat in medio domus suæ: David autem psallebat manu sua, sicut per singulos dies. Tenebatque Saul lanceam,
På den andra dagen föll den onde anden af Gudi öfver Saul, och han propheterade hemma i huset; men David spelade på strängerna med sine hand, såsom han dageliga plägade. Och Saul hade ett spjut i handene:
11 et misit eam, putans quod configere posset David cum pariete: et declinavit David a facie eius secundo.
Och sköt det åstad, och tänkte: Jag vill skjuta David igenom i väggena; men David gaf sig undan för honom i två gånger.
12 Et timuit Saul David, eo quod Dominus esset cum eo, et a se recessisset.
Och Saul fruktade för David; ty Herren var med honom, och var gången ifrå Saul.
13 Amovit ergo eum Saul a se, et fecit eum tribunum super mille viros: et egrediebatur, et intrabat in conspectu populi.
Så satte Saul honom ifrå sig, och gjorde honom till höfvitsman öfver tusende män; och han gick ut och in för folkena.
14 In omnibus quoque viis suis David prudenter agebat, et Dominus erat cum eo.
Och David hade sig förnumsteliga i alla sina gerningar; och Herren var med honom.
15 Vidit itaque Saul quod prudens esset nimis, et cœpit cavere eum.
Då nu Saul såg, att han var så ganska förnumstig, fruktade han för honom.
16 Omnis autem Israel et Iuda diligebat David: ipse enim ingrediebatur et egrediebatur ante eos.
Men hela Israel och Juda hade David kär; ty han gick ut och in för dem.
17 Dixitque Saul ad David: Ecce filia mea maior Merob, ipsam dabo tibi uxorem: tantummodo esto vir fortis, et præliare bella Domini. Saul autem reputabat, dicens: Non sit manus mea in eum, sed sit super eum manus Philisthinorum.
Och Saul sade till David: Si, min äldsta dotter Merob vill jag gifva dig till hustru; var manlig, och för Herrans krig; ty Saul tänkte, min hand skall icke komma vid honom, utan de Philisteers hand.
18 Ait autem David ad Saul: Quis ego sum, aut quæ est vita mea, aut cognatio patris mei in Israel, ut fiam gener regis?
Men David svarade Saul: Ho är jag? Eller hvad är mitt lefverne, och mins faders hus slägt i Israel, att jag skulle varda Konungens måg?
19 Factum est autem tempus cum deberet dari Merob filia Saul David, data est Hadrieli Molathitæ uxor.
Då nu tiden kom, att Merob, Sauls dotter, skulle vordit gifven David, vardt hon gifven Adriel den Meholathiten till hustru.
20 Dilexit autem David Michol filia Saul altera. Et nunciatum est Saul, et placuit ei.
Men Michal, Sauls dotter, hade David kär. Då det vardt sagdt Saul, sade han: Det är rätt;
21 Dixitque Saul: Dabo eam illi, ut fiat ei in scandalum, et sit super eum manus Philisthinorum. Dixitque Saul ad David: In duabus rebus gener meus eris hodie.
Jag vill gifva honom henne, att hon må komma honom på fall, och de Philisteers händer måga komma öfver honom. Och han sade till David: Du skall i dag varda min måg med den andra.
22 Et mandavit Saul servis suis: Loquimini ad David clam me, dicentes: Ecce places regi, et omnes servi eius diligunt te. Nunc ergo esto gener regis.
Och Saul böd sina tjenare: Taler vid David hemliga, och säger: Si, Konungen hafver vilja till dig, och alla hans tjenare älska dig; så blif nu Konungens måg.
23 Et locuti sunt servi Saul in auribus David omnia verba hæc. Et ait David: Num parum videtur vobis, generum esse regis? Ego autem sum vir pauper et tenuis.
Och Sauls tjenare talade dessa orden för Davids öron; men David sade: Tycker eder det vara en ringa ting, att vara Konungens måg? Och jag är en fattig och ringa man.
24 Et renunciaverunt servi Saul, dicentes: Huiuscemodi verba locutus est David.
Och Sauls tjenare gåfvo honom svar igen, och sade: Sådana ord hafver David sagt.
25 Dixit autem Saul: Sic loquimini ad David: Non habet rex sponsalia necesse, nisi tantum centum præputia Philisthinorum, ut fiat ultio de inimicis regis. Porro Saul cogitabat tradere David in manus Philisthinorum.
Saul sade: Säger så till David: Konungen begärar ingen morgongåfvo, annan än hundrade förhudar af de Philisteer, att man må hämnas på Konungens fiendar; ty Saul for efter att fälla David genom de Philisteers hand.
26 Cumque renunciassent servi eius David verba, quæ dixerat Saul, placuit sermo in oculis David, ut fieret gener regis.
Då sade hans tjenare David dessa orden. Och David tyckte så godt vara, att han måtte blifva Konungens måg. Och tiden var ännu icke ute.
27 Et post paucos dies surgens David, abiit cum viris, qui sub eo erant. Et percussit ex Philisthiim ducentos viros, et attulit eorum præputia, et annumeravit ea regi, ut esset gener eius. Dedit itaque Saul ei Michol filiam suam uxorem.
Och David stod upp, och drog åstad med sina män, och slog af de Philisteer tuhundrad män; och David hade deras förhudar, och förnöjde Konungen med talet; på det han skulle varda Konungens måg. Då gaf Saul honom sina dotter Michal till hustru.
28 Et vidit Saul, et intellexit quod Dominus esset cum David. Michol autem filia Saul diligebat eum.
Och Saul såg och märkte, att Herren var med honom. Och Michal, Sauls dotter, hade honom kär.
29 Et Saul magis cœpit timere David: factusque est Saul inimicus David cunctis diebus.
Då fruktade Saul ännu mer för David, och vardt hans fiende i alla sina lifsdagar.
30 Et egressi sunt principes Philisthinorum. A principio autem egressionis eorum, prudentius se gerebat David quam omnes servi Saul, et celebre factum est nomen eius nimis.
Och då de Philisteers Förstar drogo ut, handlade David förnumsteligare än alle Sauls tjenare, när de utdrogo, så att hans namn vardt mycket aktadt.
