Canticum Canticorum 2

1 [Ego flos campi, et lilium convallium.

Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.

2 Sponsus Sicut lilium inter spinas, sic amica mea inter filias.

Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.

3 Sponsa Sicut malus inter ligna silvarum, sic dilectus meus inter filios. Sub umbra illius quem desideraveram sedi, et fructus ejus dulcis gutturi meo.

Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.

4 Introduxit me in cellam vinariam; ordinavit in me caritatem.

Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.

5 Fulcite me floribus, stipate me malis, quia amore langueo.

Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.

6 Læva ejus sub capite meo, et dextera illius amplexabitur me.

Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.

7 Sponsus Adjuro vos, filiæ Jerusalem, per capreas cervosque camporum, ne suscitetis, neque evigilare faciatis dilectam, quoadusque ipsa velit.

Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.

8 Sponsa Vox dilecti mei; ecce iste venit, saliens in montibus, transiliens colles.

Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.

9 Similis est dilectus meus capreæ, hinnuloque cervorum. En ipse stat post parietem nostrum, respiciens per fenestras, prospiciens per cancellos.

Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.

10 En dilectus meus loquitur mihi. Sponsus Surge, propera, amica mea, columba mea, formosa mea, et veni:

Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.

11 jam enim hiems transiit; imber abiit, et recessit.

Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;

12 Flores apparuerunt in terra nostra; tempus putationis advenit: vox turturis audita est in terra nostra;

Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;

13 ficus protulit grossos suos; vineæ florentes dederunt odorem suum. Surge, amica mea, speciosa mea, et veni:

Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.

14 columba mea, in foraminibus petræ, in caverna maceriæ, ostende mihi faciem tuam, sonet vox tua in auribus meis: vox enim tua dulcis, et facies tua decora.

Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.

15 Sponsa Capite nobis vulpes parvulas quæ demoliuntur vineas: nam vinea nostra floruit.

Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.

16 Dilectus meus mihi, et ego illi, qui pascitur inter lilia,

Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;

17 donec aspiret dies, et inclinentur umbræ. Revertere; similis esto, dilecte mi, capreæ, hinnuloque cervorum super montes Bether.]

Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.