Psalmorum 139
1 In finem, psalmus David. [Domine, probasti me, et cognovisti me;
För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
2 tu cognovisti sessionem meam et resurrectionem meam.
Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 Intellexisti cogitationes meas de longe; semitam meam et funiculum meum investigasti:
Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.
4 et omnes vias meas prævidisti, quia non est sermo in lingua mea.
Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.
5 Ecce, Domine, tu cognovisti omnia, novissima et antiqua. Tu formasti me, et posuisti super me manum tuam.
Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
6 Mirabilis facta est scientia tua ex me; confortata est, et non potero ad eam.
En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
7 Quo ibo a spiritu tuo? et quo a facie tua fugiam?
Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?
Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där. (Sheol h7585)
9 Si sumpsero pennas meas diluculo, et habitavero in extremis maris,
Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
10 etenim illuc manus tua deducet me, et tenebit me dextera tua.
så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
11 Et dixi: Forsitan tenebræ conculcabunt me; et nox illuminatio mea in deliciis meis.
Och om jag sade: "Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig",
12 Quia tenebræ non obscurabuntur a te, et nox sicut dies illuminabitur: sicut tenebræ ejus, ita et lumen ejus.
så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
13 Quia tu possedisti renes meos; suscepisti me de utero matris meæ.
Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.
14 Confitebor tibi, quia terribiliter magnificatus es; mirabilia opera tua, et anima mea cognoscit nimis.
Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.
15 Non est occultatum os meum a te, quod fecisti in occulto; et substantia mea in inferioribus terræ.
Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
16 Imperfectum meum viderunt oculi tui, et in libro tuo omnes scribentur. Dies formabuntur, et nemo in eis.
Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
17 Mihi autem nimis honorificati sunt amici tui, Deus; nimis confortatus est principatus eorum.
Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!
18 Dinumerabo eos, et super arenam multiplicabuntur. Exsurrexi, et adhuc sum tecum.
Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
19 Si occideris, Deus, peccatores, viri sanguinum, declinate a me:
Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
20 quia dicitis in cogitatione: Accipient in vanitate civitates tuas.
de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!
21 Nonne qui oderunt te, Domine, oderam, et super inimicos tuos tabescebam?
Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
22 Perfecto odio oderam illos, et inimici facti sunt mihi.
Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.
23 Proba me, Deus, et scito cor meum; interroga me, et cognosce semitas meas.
Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,
24 Et vide si via iniquitatis in me est, et deduc me in via æterna.]
och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.
