Psalmorum 139
1 In finem, psalmus David. [Domine, probasti me, et cognovisti me;
En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, du utransakar mig, och känner mig.
2 tu cognovisti sessionem meam et resurrectionem meam.
Ehvad jag sitter eller uppstår, vetst du det; du förstår mina tankar fjerran.
3 Intellexisti cogitationes meas de longe; semitam meam et funiculum meum investigasti:
Ehvad jag går, eller ligger, så äst du omkring mig, och ser alla mina vägar.
4 et omnes vias meas prævidisti, quia non est sermo in lingua mea.
Ty si, det är intet ord på mine tungo, det du, Herre, icke allt vetst.
5 Ecce, Domine, tu cognovisti omnia, novissima et antiqua. Tu formasti me, et posuisti super me manum tuam.
Du skaffar hvad jag både förr och efter gör, och håller dina hand öfver mig.
6 Mirabilis facta est scientia tua ex me; confortata est, et non potero ad eam.
Sådana kunskap är mig för underlig, och för hög; jag kan icke begripat.
7 Quo ibo a spiritu tuo? et quo a facie tua fugiam?
Hvart skall jag gå för dinom anda? Och hvart skall jag fly för ditt ansigte?
Fore jag upp i himmelen, så äst du der. Bäddade jag åt mig i helvete, si, så äst du ock der. (Sheol h7585)
9 Si sumpsero pennas meas diluculo, et habitavero in extremis maris,
Toge jag morgonrodnans vingar, och blefve ytterst i hafvet,
10 etenim illuc manus tua deducet me, et tenebit me dextera tua.
Så skulle dock din hand der föra mig, och din högra hand hålla mig.
11 Et dixi: Forsitan tenebræ conculcabunt me; et nox illuminatio mea in deliciis meis.
Om jag sade: Mörker må betäcka mig, så måste natten ock vara ljus omkring mig.
12 Quia tenebræ non obscurabuntur a te, et nox sicut dies illuminabitur: sicut tenebræ ejus, ita et lumen ejus.
Ty ock mörkret är icke mörkt när dig, och natten lyser såsom dagen; mörkret är såsom ljuset.
13 Quia tu possedisti renes meos; suscepisti me de utero matris meæ.
Du hafver mina njurar i dine magt; du vast öfver mig i moderlifvet.
14 Confitebor tibi, quia terribiliter magnificatus es; mirabilia opera tua, et anima mea cognoscit nimis.
Jag tackar dig derföre, att jag underliga gjord är. Underlig äro din verk, och det besinnar min själ väl.
15 Non est occultatum os meum a te, quod fecisti in occulto; et substantia mea in inferioribus terræ.
Mine ben voro dig intet fördolde, då jag uti det hemliga gjord var; då jag skapad vardt nedre i jordene.
16 Imperfectum meum viderunt oculi tui, et in libro tuo omnes scribentur. Dies formabuntur, et nemo in eis.
Din ögon sågo mig, då jag ännu oberedd var; och alla dagar voro uti dine bok skrefne, de ännu varda skulle, och ingen af dem kommen var.
17 Mihi autem nimis honorificati sunt amici tui, Deus; nimis confortatus est principatus eorum.
Men huru kostelige äro för mig, Gud, dina tankar! O! huru stort är deras tal!
18 Dinumerabo eos, et super arenam multiplicabuntur. Exsurrexi, et adhuc sum tecum.
Skulle jag räkna dem, så vorde de flere än sanden. När jag uppvaknar, är jag ändå när dig.
19 Si occideris, Deus, peccatores, viri sanguinum, declinate a me:
Ack! Gud, att du dråpe de ogudaktiga, och de blodgirige ifrå mig vika måste.
20 quia dicitis in cogitatione: Accipient in vanitate civitates tuas.
Ty de tala om dig försmädeliga, och dine ovänner upphäfva sig utan sak.
21 Nonne qui oderunt te, Domine, oderam, et super inimicos tuos tabescebam?
Jag hatar ju, Herre, de som dig hata, och mig förtryter om dem, att de sig emot dig sätta.
22 Perfecto odio oderam illos, et inimici facti sunt mihi.
Jag hatar dem med rätt allvar; derföre äro de mig hätske.
23 Proba me, Deus, et scito cor meum; interroga me, et cognosce semitas meas.
Utransaka mig, Gud, och få veta mitt hjerta. Bepröfva mig, och förnim, huru jag menar det;
24 Et vide si via iniquitatis in me est, et deduc me in via æterna.]
Och se till, om jag på enom ondom väg är, och led mig på den eviga vägen.
