< Psalmorum 104 >
1 Ipsi David. [Benedic, anima mea, Domino: Domine Deus meus, magnificatus es vehementer. Confessionem et decorem induisti,
Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
2 amictus lumine sicut vestimento. Extendens cælum sicut pellem,
Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
3 qui tegis aquis superiora ejus: qui ponis nubem ascensum tuum; qui ambulas super pennas ventorum:
Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
4 qui facis angelos tuos spiritus, et ministros tuos ignem urentem.
Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
5 Qui fundasti terram super stabilitatem suam: non inclinabitur in sæculum sæculi.
Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
6 Abyssus sicut vestimentum amictus ejus; super montes stabunt aquæ.
Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
7 Ab increpatione tua fugient; a voce tonitrui tui formidabunt.
Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
8 Ascendunt montes, et descendunt campi, in locum quem fundasti eis.
Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
9 Terminum posuisti quem non transgredientur, neque convertentur operire terram.
Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
10 Qui emittis fontes in convallibus; inter medium montium pertransibunt aquæ.
Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
11 Potabunt omnes bestiæ agri; expectabunt onagri in siti sua.
Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
12 Super ea volucres cæli habitabunt; de medio petrarum dabunt voces.
När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
13 Rigans montes de superioribus suis; de fructu operum tuorum satiabitur terra:
Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
14 producens fœnum jumentis, et herbam servituti hominum, ut educas panem de terra,
Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
15 et vinum lætificet cor hominis: ut exhilaret faciem in oleo, et panis cor hominis confirmet.
Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
16 Saturabuntur ligna campi, et cedri Libani quas plantavit:
Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
17 illic passeres nidificabunt: herodii domus dux est eorum.
Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
18 Montes excelsi cervis; petra refugium herinaciis.
De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
19 Fecit lunam in tempora; sol cognovit occasum suum.
Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
20 Posuisti tenebras, et facta est nox; in ipsa pertransibunt omnes bestiæ silvæ:
Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
21 catuli leonum rugientes ut rapiant, et quærant a Deo escam sibi.
De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
22 Ortus est sol, et congregati sunt, et in cubilibus suis collocabuntur.
Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
23 Exibit homo ad opus suum, et ad operationem suam usque ad vesperum.
Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
24 Quam magnificata sunt opera tua, Domine! omnia in sapientia fecisti; impleta est terra possessione tua.
Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
25 Hoc mare magnum et spatiosum manibus; illic reptilia quorum non est numerus: animalia pusilla cum magnis.
Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
26 Illic naves pertransibunt; draco iste quem formasti ad illudendum ei.
Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
27 Omnia a te expectant ut des illis escam in tempore.
Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
28 Dante te illis, colligent; aperiente te manum tuam, omnia implebuntur bonitate.
Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
29 Avertente autem te faciem, turbabuntur; auferes spiritum eorum, et deficient, et in pulverem suum revertentur.
Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
30 Emittes spiritum tuum, et creabuntur, et renovabis faciem terræ.
Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
31 Sit gloria Domini in sæculum; lætabitur Dominus in operibus suis.
Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
32 Qui respicit terram, et facit eam tremere; qui tangit montes, et fumigant.
Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
33 Cantabo Domino in vita mea; psallam Deo meo quamdiu sum.
Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
34 Jucundum sit ei eloquium meum; ego vero delectabor in Domino.
Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
35 Deficiant peccatores a terra, et iniqui, ita ut non sint. Benedic, anima mea, Domino.]
Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.