Job 7
1 [Militia est vita hominis super terram, et sicut dies mercenarii dies ejus.
En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
2 Sicut servus desiderat umbram, et sicut mercenarius præstolatur finem operis sui,
Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
3 sic et ego habui menses vacuos, et noctes laboriosas enumeravi mihi.
Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4 Si dormiero, dicam: Quando consurgam? et rursum expectabo vesperam, et replebor doloribus usque ad tenebras.
Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
5 Induta est caro mea putredine, et sordibus pulveris cutis mea aruit et contracta est.
Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
6 Dies mei velocius transierunt quam a texente tela succiditur, et consumpti sunt absque ulla spe.
Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
7 Memento quia ventus est vita mea, et non revertetur oculus meus ut videat bona.
Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8 Nec aspiciet me visus hominis; oculi tui in me, et non subsistam.
Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
9 Sicut consumitur nubes, et pertransit, sic qui descenderit ad inferos, non ascendet. (Sheol h7585)
Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
10 Nec revertetur ultra in domum suam, neque cognoscet eum amplius locus ejus.
Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
11 Quapropter et ego non parcam ori meo: loquar in tribulatione spiritus mei; confabulabor cum amaritudine animæ meæ.
Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 Numquid mare ego sum, aut cetus, quia circumdedisti me carcere?
Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 Si dixero: Consolabitur me lectulus meus, et relevabor loquens mecum in strato meo:
När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14 terrebis me per somnia, et per visiones horrore concuties.
då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
15 Quam ob rem elegit suspendium anima mea, et mortem ossa mea.
Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
16 Desperavi: nequaquam ultra jam vivam: parce mihi, nihil enim sunt dies mei.
Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
17 Quid est homo, quia magnificas eum? aut quid apponis erga eum cor tuum?
Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
18 Visitas eum diluculo, et subito probas illum.
synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
19 Usquequo non parcis mihi, nec dimittis me ut glutiam salivam meam?
Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
20 Peccavi; quid faciam tibi, o custos hominum? quare posuisti me contrarium tibi, et factus sum mihimetipsi gravis?
Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21 Cur non tollis peccatum meum, et quare non aufers iniquitatem meam? ecce nunc in pulvere dormiam, et si mane me quæsieris, non subsistam.]
Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
