Job 6
1 Respondens autem Job, dixit:
Job svarade, och sade:
2 [Utinam appenderentur peccata mea quibus iram merui, et calamitas quam patior, in statera!
När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
3 Quasi arena maris hæc gravior appareret; unde et verba mea dolore sunt plena:
Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
4 quia sagittæ Domini in me sunt, quarum indignatio ebibit spiritum meum; et terrores Domini militant contra me.
Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
5 Numquid rugiet onager cum habuerit herbam? aut mugiet bos cum ante præsepe plenum steterit?
Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
6 aut poterit comedi insulsum, quod non est sale conditum? aut potest aliquis gustare quod gustatum affert mortem?
Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
7 Quæ prius nolebat tangere anima mea, nunc, præ angustia, cibi mei sunt.
Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
8 Quis det ut veniat petitio mea, et quod expecto tribuat mihi Deus?
O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
9 et qui cœpit, ipse me conterat; solvat manum suam, et succidat me?
Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
10 Et hæc mihi sit consolatio, ut affligens me dolore, non parcat, nec contradicam sermonibus Sancti.
Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
11 Quæ est enim fortitudo mea, ut sustineam? aut quis finis meus, ut patienter agam?
Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
12 Nec fortitudo lapidum fortitudo mea, nec caro mea ænea est.
Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
13 Ecce non est auxilium mihi in me, et necessarii quoque mei recesserunt a me.
Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
14 Qui tollit ab amico suo misericordiam, timorem Domini derelinquit.
Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
15 Fratres mei præterierunt me, sicut torrens qui raptim transit in convallibus.
Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
16 Qui timent pruinam, irruet super eos nix.
Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
17 Tempore quo fuerint dissipati, peribunt; et ut incaluerit, solventur de loco suo.
Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
18 Involutæ sunt semitæ gressuum eorum; ambulabunt in vacuum, et peribunt.
Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
19 Considerate semitas Thema, itinera Saba, et expectate paulisper.
De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
20 Confusi sunt, quia speravi: venerunt quoque usque ad me, et pudore cooperti sunt.
Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
21 Nunc venistis; et modo videntes plagam meam, timetis.
Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
22 Numquid dixi: Afferte mihi, et de substantia vestra donate mihi?
Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
23 vel: Liberate me de manu hostis, et de manu robustorum eruite me?
Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
24 Docete me, et ego tacebo: et si quid forte ignoravi, instruite me.
Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
25 Quare detraxistis sermonibus veritatis, cum e vobis nullus sit qui possit arguere me?
Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
26 Ad increpandum tantum eloquia concinnatis, et in ventum verba profertis.
I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
27 Super pupillum irruitis, et subvertere nitimini amicum vestrum.
I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
28 Verumtamen quod cœpistis explete: præbete aurem, et videte an mentiar.
Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
29 Respondete, obsecro, absque contentione; et loquentes id quod justum est, judicate.
Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
30 Et non invenietis in lingua mea iniquitatem, nec in faucibus meis stultitia personabit.]
Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
