Job 30
1 [Nunc autem derident me juniores tempore, quorum non dignabar patres ponere cum canibus gregis mei:
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 quorum virtus manuum mihi erat pro nihilo, et vita ipsa putabantur indigni:
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 egestate et fame steriles, qui rodebant in solitudine, squallentes calamitate et miseria.
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 Et mandebant herbas, et arborum cortices, et radix juniperorum erat cibus eorum:
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 qui de convallibus ista rapientes, cum singula reperissent, ad ea cum clamore currebant.
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 In desertis habitabant torrentium, et in cavernis terræ, vel super glaream:
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 qui inter hujuscemodi lætabantur, et esse sub sentibus delicias computabant:
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 filii stultorum et ignobilium, et in terra penitus non parentes.
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 Nunc in eorum canticum versus sum, et factus sum eis in proverbium.
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 Abominantur me, et longe fugiunt a me, et faciem meam conspuere non verentur.
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 Pharetram enim suam aperuit, et afflixit me, et frenum posuit in os meum.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 Ad dexteram orientis calamitates meæ illico surrexerunt: pedes meos subverterunt, et oppresserunt quasi fluctibus semitis suis.
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 Dissipaverunt itinera mea; insidiati sunt mihi, et prævaluerunt: et non fuit qui ferret auxilium.
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 Quasi rupto muro, et aperta janua, irruerunt super me, et ad meas miserias devoluti sunt.
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 Redactus sum in nihilum: abstulisti quasi ventus desiderium meum, et velut nubes pertransiit salus mea.
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 Nunc autem in memetipso marcescit anima mea, et possident me dies afflictionis.
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 Nocte os meum perforatur doloribus, et qui me comedunt, non dormiunt.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 In multitudine eorum consumitur vestimentum meum, et quasi capito tunicæ succinxerunt me.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 Comparatus sum luto, et assimilatus sum favillæ et cineri.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 Clamo ad te, et non exaudis me: sto, et non respicis me.
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 Mutatus es mihi in crudelem, et in duritia manus tuæ adversaris mihi.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 Elevasti me, et quasi super ventum ponens; elisisti me valide.
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 Scio quia morti trades me, ubi constituta est domus omni viventi.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Verumtamen non ad consumptionem eorum emittis manum tuam: et si corruerint, ipse salvabis.
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Flebam quondam super eo qui afflictus erat, et compatiebatur anima mea pauperi.
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 Expectabam bona, et venerunt mihi mala: præstolabar lucem, et eruperunt tenebræ.
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 Interiora mea efferbuerunt absque ulla requie: prævenerunt me dies afflictionis.
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 Mœrens incedebam sine furore; consurgens, in turba clamabam.
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 Frater fui draconum, et socius struthionum.
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 Cutis mea denigrata est super me, et ossa mea aruerunt præ caumate.
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 Versa est in luctum cithara mea, et organum meum in vocem flentium.]
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
