Actuum Apostolorum 25

1 Festus ergo cum venisset in provinciam, post triduum ascendit Jerosolymam a Cæsarea.

Då nu Festus var kommen i landet, for han efter tre dagar upp ifrå Cesareen till Jerusalem.

2 Adieruntque eum principes sacerdotum et primi Judæorum adversus Paulum: et rogabant eum,

Då kommo den öfverste Presten och de ypperste af Judarna till honom emot Paulum, och förmanade honom;

3 postulantes gratiam adversus eum, ut juberet perduci eum in Jerusalem, insidias tendentes ut interficerent eum in via.

Och bådo om ynnest emot honom, att han ville kalla honom till Jerusalem; och de satte försåt för honom, till att dräpa honom i vägen.

4 Festus autem respondit servari Paulum in Cæsarea: se autem maturius profecturum.

Då svarade Festus, att Paulus skulle väl förvaras i Cesareen; men innan en kort tid ville han draga dit igen.

5 Qui ergo in vobis, ait, potentes sunt, descendentes simul, si quod est in viro crimen, accusent eum.

De som nu kunna ibland eder (sade han), komme ditned med oss, och klage då på honom, om de hafva något emot honom.

6 Demoratus autem inter eos dies non amplius quam octo aut decem, descendit Cæsaream, et altera die sedit pro tribunali, et jussit Paulum adduci.

Och sedan han hade töfvat der när dem mer än i tio dagar, for han ned till Cesareen; och dagen derefter satt han för rätta, och lät Paulum komma fram.

7 Qui cum perductus esset, circumsteterunt eum, qui ab Jerosolyma descenderant Judæi, multas et graves causas objicientes, quas non poterant probare:

Då han framkommen var, stodo de Judar kringom honom, som af Jerusalem nederkomne voro; och båro mång och svår klagomål före emot Paulum, som de icke bevisa kunde.

8 Paulo rationem reddente: Quoniam neque in legem Judæorum, neque in templum, neque in Cæsarem quidquam peccavi.

Och han försvarade sig, att han intet brutit hade, hvarken emot Judalagen, eller emot templet, eller emot Kejsaren.

9 Festus autem volens gratiam præstare Judæis, respondens Paulo, dixit: Vis Jerosolymam ascendere, et ibi de his judicari apud me?

Då ville Festus göra Judomen till vilja, och svarade Paulo, och sade: Vill du fara upp till Jerusalem, och der härom stå till rätta för mig?

10 Dixit autem Paulus: Ad tribunal Cæsaris sto: ibi me oportet judicari: Judæis non nocui, sicut tu melius nosti.

Sade Paulus: Jag står för Kejsarerätt, och der bör mig dömas; Judomen hafver jag ingen orätt gjort, såsom du ock sjelfver bäst vetst.

11 Si enim nocui, aut dignum morte aliquid feci, non recuso mori: si vero nihil est eorum quæ hi accusant me, nemo potest me illis donare. Cæsarem appello.

Men hafver jag någrom gjort skada, eller något det döden värdt är begått, då vedersakar jag icke dö. Är det ock intet sådant, som de åklaga mig före, kan ingen gifva mig dem så bort; jag skjuter mig till Kejsaren.

12 Tunc Festus cum concilio locutus, respondit: Cæsarem appellasti? ad Cæsarem ibis.

Då hade Festus samtal med Rådet, och svarade: Till Kejsaren hafver du skjutit dig; till Kejsaren skall du ock fara.

13 Et cum dies aliquot transacti essent, Agrippa rex et Bernice descenderunt Cæsaream ad salutandum Festum.

Och då någre dagar voro framlidne, foro Konung Agrippa och Bernice ned till Cesareen, och skulle helsa Festum.

14 Et cum dies plures ibi demorarentur, Festus regi indicavit de Paulo, dicens: Vir quidam est derelictus a Felice vinctus,

Och medan de dvaldes der i många dagar, förtäljde Festus Konungenom Pauli sak, sägandes: Felix hafver låtit här efter sig en man fången;

15 de quo cum essem Jerosolymis, adierunt me principes sacerdotum et seniores Judæorum, postulantes adversus illum damnationem.

Om hvilken, då jag kom till Jerusalem, underviste mig de öfverste Presterna, och Judarnas äldste, begärandes dom emot honom.

16 Ad quos respondi: Quia non est Romanis consuetudo damnare aliquem hominem priusquam is qui accusatur præsentes habeat accusatores, locumque defendendi accipiat ad abluenda crimina.

Och jag svarade dem: Det är icke de Romerskas sed bortgifva några mennisko till att förgöras, förr än den, som anklagad varder, hafver åklagarena jemte sig, och får rum till att försvara sig i sakene;

17 Cum ergo huc convenissent sine ulla dilatione, sequenti die sedens pro tribunali, jussi adduci virum.

Derföre, då de hitkommo, utan all fördröjelse, dagen derefter satt jag för rätta, och hade mannen före.

18 De quo, cum stetissent accusatores, nullam causam deferebant, de quibus ego suspicabar malum.

Då åklagarena kommo före, båro de ingen sak fram, den jag hade tänkt.

19 Quæstiones vero quasdam de sua superstitione habebant adversus eum, et de quodam Jesu defuncto, quem affirmabat Paulus vivere.

Men de hade någor spörsmål med honom om sina vantro, och om en som kallades Jesus, den död var, och Paulus stod deruppå, att han lefde.

20 Hæsitans autem ego de hujusmodi quæstione, dicebam si vellet ire Jerosolymam, et ibi judicari de istis.

Men då jag icke förstod mig i sakene, sade jag: om han ville fara till Jerusalem, och der stå till rätta derom.

21 Paulo autem appellante ut servaretur ad Augusti cognitionem, jussi servari eum, donec mittam eum ad Cæsarem.

Och efter Paulus hade skottsmål, att Kejsaren skulle känna om hans sak, lät jag förvara honom, tilldess jag kunde sända honom till Kejsaren.

22 Agrippa autem dixit ad Festum: Volebam et ipse hominem audire. Cras, inquit, audies eum.

Då sade Agrippa till Festum: Jag ville ock gerna höra mannen. I morgon, sade han, skall du få höran.

23 Altera autem die cum venisset Agrippa et Bernice cum multa ambitione, et introissent in auditorium cum tribunis et viris principalibus civitatis, jubente Festo, adductus est Paulus.

Dagen efter kom Agrippa och Bernice, med stor ståt, och gingo in på Rådhuset, med höfvitsmännerna, och de yppersta i staden; och vardt Paulus efter Festi befallning framhafder.

24 Et dicit Festus: Agrippa rex, et omnes qui simul adestis nobiscum viri, videtis hunc de quo omnis multitudo Judæorum interpellavit me Jerosolymis, petentes et acclamantes non oportere eum vivere amplius.

Och sade Festus: Konung Agrippa, och I män alle, som med oss tillstädes ären: Här sen I den mannen, om hvilken hele hopen af Judarna hafver bedit mig, både i Jerusalem och här, ropandes att honom borde icke lefva länger.

25 Ego vere comperi nihil dignum morte eum admisisse. Ipso autem hoc appellante ad Augustum, judicavi mittere.

Men jag fann honom intet bedrifvit hafva, det döden värdt var;

26 De quo quid certum scribam domino, non habeo. Propter quod produxi eum ad vos, et maxime ad te, rex Agrippa, ut interrogatione facta habeam quid scribam.

Men efter han sköt sig till Kejsaren, så aktar jag ock sända honom. Men hvad jag skall skrifva herranom om honom, det visst är, hafver jag icke; hvarföre hafver jag nu honom här fram för eder, och mest för dig, Konung Agrippa, att när derom ransakadt är, må jag hafva hvad jag skrifva skall.

27 Sine ratione enim mihi videtur mittere vinctum, et causas ejus non significare.

Ty mig synes orätt vara att sända någon fången, och icke dermed gifva saken tillkänna, för hvilka han anklagad är.