Job 7

1 “Moul lun mwet uh oana sie mwet mweun su akkohsyeyuk ye ma sap upa nu sel — Oana moul lun sie mwet ma kemkatu ke oru orekma toasr lun pao,

Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

2 Oana sie mwet foko su kena mongla in acn lul uh; Ac oana sie mwet orekma su soano pacl in eis molin orekma lal.

Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

3 Malem nu ke malem, wanginna sripa nga in moul; Ac fong nu ke fong nga asor na.

Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

4 Ke nga ona in motulla, pacl uh arulana sumui; Nga oanna pikpik fong fon se ac kena in tari lenelik.

När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

5 Monuk sessesla ke wet; Afla ke kolo keke; Ac sroano koluk sororla ke faf keik uh.

Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

6 Len luk uh somla ac wangin finsrak kac, Ac fahsr la uh mui liki kutap lun sie mwet tatu nwek.

Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

7 “O God, esam lah moul luk uh oana sie mong, Ac wanginla tari pwar luk.

Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

8 Kom liyeyu inge, tusruktu kom ac fah tia sifil liyeyu tok. Kom fin ac sukyu, tuh nga nu somla tari.

Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

9 Oana sie pukunyeng ac sarla ac wanginla, Ouinge sie mwet misa fah tiana sifil foloko; (Sheol h7585)

Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)

10 Mwet nukewa ma etal meet ah, ac tia sifil esamul.

Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

11 Ke ma inge, nga tia ku in tila kaskas! Nga kasrkusrak ac mwen insiuk. Enenu na nga in fahkla nunak luk uh.

Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

12 “Efu ku kom sap in taranyuk nga? Mea, kom nunku mu nga pa soko ma sulallal in meoa uh?

Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

13 Nga ona ac srike ngan mongla; Nga sukok ma in lusrongla ngal keik uh.

Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

14 A kom — kom aksangengyeyu ke mweme; Ac supwama aruruma ac mweme na koluk

När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

15 Nwe ke na apkuran ngan ke in isasu kwawuk ngan misa, Liki nga in muta in mano keok se inge.

Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

16 Nga fuhleak finsrak luk; nga totola ke moul muta uh. Tari fahla likiyu; wanginla sripen moul luk.

Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

17 “Efu ku kom oru mu yohk sripen mwet uh nu sum? Efu ku kom lohang nu ke ma el oru uh?

Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

18 Kom tonel ke lotutang nukewa Ac srikal ke minit nukewa.

Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

19 Mea, kom tia ku in ngetla likiyu ke kitin pacl Ngan ku in ukumya sronin oalik?

Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

20 Ya kom keok ke ma koluk luk, kom su liyaung mwet kapir? Efu ku kom tungalyu oana in sie mwe akoalel lom? Mea, nga mwe toasr se na lom?

Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

21 Mea, kom ac tiana nunak munas nu sik ke ma koluk luk nwe tok? Kom tiana ku in tulala ma sufal nga orala uh? Nga akuranna misa, pukpuki, Ac kom ac sukyu tuh na nga wanginla.”

Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.