Job 4
1 Na Eliphaz el fahk, “Job, ku kom ac toasrla nga fin sramsram?
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 Nga koflana misla ac tia fahk nunak luk.
Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 Kom luti mwet puspis tari, Ac akkeye poun mwet su munas.
Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4 Ke pacl sie mwet el munasla ac tukulkul, Kas lom tuh akkeyal elan tuyak.
dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5 Na inge ke kom pa sun ongoiya uh, Kom arulana lofongla kac.
Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6 Kom tuh alu nu sin God, ac moul lom arulana suwohs; Ke ma inge fal na in oasr lulalfongi ac finsrak lom.
Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 Srike esam lah acnu oasr pacl se sie mwet suwoswos el sun ongoiya, Ku sie mwet wangin mwata el wotla liki sou lal?
Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8 Nga liye tari ke mwet uh ac taknelik orekma sesuwos, In ima lun ma koluk; Na elos ac kosrani pac sesuwos ac ma koluk.
Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9 In kasrkusrak lun God, El kunauselosla oana sie paka.
för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10 Mwet koluk elos kou ac wowo oana lion uh, Tuh God El kutongulosi ac kotala wihselos.
Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11 Oana luman lion su wangin ma elan uniya ac kang, Elos ac misa, ac tulik natulos nukewa fahsrelik.
Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12 “Sie pacl ah oasr kas se tuku kakasrisrikna; Aok arulana srikla pusra, apkuranna ngan tia ku in lohng.
Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13 Pusra se inge lusrongla motul luk ah oana sie mweme koluk. Nga rarrar,
När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14 Ac monuk nufon usrusryak ke sangeng.
då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15 Sie engyeng na srisrik ukya mutuk, Ac monuk nufon tuninmihsrisrla ke sangeng.
En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16 Nga liye lah oasr ma se tu insac; A nga ne ngetang nu kac, nga tia ku in akilen lah mea se. Mihsna in pacl sac, ac nga lohng sie pusra kasla, fahk mu:
Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17 ‘Ya sie mwet ku in suwoswos ye mutun God? Ya mwet se ku in nasnasna ye mutun El su oralla?
"Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18 God El tia lulalfongi mwet kulansap lal inkusrao. Finne lipufan uh, El konauk lah oasr pac ma elos sufalla kac.
Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19 Kom nunku mu El ku in lulalfongi sie ma su orekla ke fohk kle, Sie ma orekla ke fohk, su fisrasr in itungyuki oana sie srenyuhu?
huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20 Sahp sie mwet ac ku in moul ke lotutang uh, A ekela na el misa, wangin eteya.
när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21 Ma lal nukewa ac itukla lukel; El ac misa, a srakna wangin etauk in el.’
Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."
