욥기 30
1 그러나 이제는 나보다 젊은 자들이 나를 기롱하는구나 그들의 아비들은 나의 보기에 나의 양떼 지키는 개 중에도 둘만하지 못한 자니라
Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
2 그들은 장년의 기력이 쇠한 자니 그 손의 힘이 내게 무엇이 유익하랴
Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
3 그들은 곧 궁핍과 기근으로 파리하매 캄캄하고 거친 들에서 마른 흙을 씹으며
De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
4 떨기나무 가운데서 짠 나물도 꺾으며 대싸리 뿌리로 식물을 삼느니라
De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
5 무리는 도적을 외침 같이 그들에게 소리지름으로 그들은 사람 가운데서 쫓겨나서
Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
6 침침한 골짜기와 구덩이와 바위 구멍에서 살며
Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
7 떨기나무 가운데서 나귀처럼 부르짖으며 가시나무 아래 모여 있느니라
Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
8 그들은 본래 미련한 자의 자식이요 비천한 자의 자식으로서 고토에서 쫓겨난 자니라
De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
9 이제는 내가 그들의 노래가 되며 그들의 조롱거리가 되었고
Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
10 그들은 나를 미워하여 멀리하고 내 얼굴에 침 뱉기를 주저하지 아니하나니
De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
11 이는 하나님이 내 줄을 늘어지게 하시고 나를 곤고케 하시매 무리가 내 앞에서 굴레를 벗었음이니라
Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
12 그 낮은 무리가 내 우편에서 일어나 내 발을 밀뜨리고 나를 대적하여 멸망시킬 길을 쌓으며
På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
13 도울 자 없는 그들이 내 길을 헐고 내 재앙을 재촉하는구나
De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
14 성을 크게 파괴하고 그 파괴한 가운데로 몰려 들어 오는것 같이 그들이 내게로 달려드니
De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
15 놀람이 내게 임하는구나 그들이 내 영광을 바람 같이 모니 내 복록이 구름 같이 지나갔구나
Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
16 이제는 내 마음이 내 속에서 녹으니 환난날이 나를 잡음이라
Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
17 밤이 되면 내 뼈가 쑤시니 나의 몸에 아픔이 쉬지 아니하는구나
Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
18 하나님의 큰 능력으로 하여 옷이 추하여져서 옷깃처럼 내몸에 붙었구나
Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
19 하나님이 나를 진흙 가운데 던지셨고 나로 티끌과 재같게 하셨구나
Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
20 내가 주께 부르짖으오나 주께서 대답지 아니하시오며 내가 섰사오나 주께서 굽어보시기만 하시나이다
Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
21 주께서 돌이켜 내게 잔혹히 하시고 완력으로 나를 핍박하시오며
Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
22 나를 바람 위에 들어 얹어 불려가게 하시며 대풍 중에 소멸케 하시나이다
Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
23 내가 아나이다 주께서 나를 죽게 하사 모든 생물을 위하여 정한 집으로 끌어 가시리이다
Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
24 그러나 사람이 넘어질 때에 어찌 손을 펴지 아니하며 재앙을 당할때에 어찌 도움을 부르짖지 아니하겠는가
Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
25 고생의 날 보내는 자를 위하여 내가 울지 아니하였는가 빈궁한 자를 위하여 내 마음에 근심하지 아니하였는가
Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
26 내가 복을 바랐더니 화가 왔고 광명을 기다렸더니 흑암이 왔구나
Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
27 내 마음이 어지러워서 쉬지 못하는구나 환난 날이 내게 임하였구나
Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
28 나는 햇볕에 쬐지 않고 검어진 살을 가지고 걸으며 공회 중에 서서 도움을 부르짖고 있느니라
Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
29 나는 이리의 형제요 타조의 벗이로구나
Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
30 내 가죽은 검어져서 떨어졌고 내 뼈는 열기로 하여 탔구나
Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
31 내 수금은 애곡성이 되고 내 피리는 애통성이 되었구나
Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
