Jovu 29

1 Jopu'a mago'ene keaga'a amanage huno hu'ne,

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 Ko'ma evia kafuramimpine ikampinema Anumzamo'ma knare huno kegavama hunantege'nama mani'na e'noaza hu'na, manisuegu antahintahia nehue.

Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 Anumzamo agra nasenirera tavira remsa hunentege'na, mago zankura nagesa ontahi knare hu'na vu'noe.

då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 Hagi ko'ma maka zamo'ma knare'ma higenama mani'noa knafina, nagrite'ene naga'ni'arera Anumzamo'a taragoteno knare aroneni'a mani'nege'na ke'noe.

Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 Hankavenentake Anumzamo'ma nagranema taragotenoma mani'nea knafina, mofavre naganimo'za nagri tava'onte mani'naze.

då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 Ana nehazage'na bulimakao afu zaga'nifintira ami rina rama'a nerati'na, olivi hozanifintira rama'a olivi raga tagite'na, masavena reratina rama'a erugeno viteno tima eviaza hu'ne.

då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 Hagi korapara nagra ugota kva vahe mani'ne'na, rankumamofo kafante'ma keagama refkohu knazupa, zamagima me'nea vahe'mo'zama trate'ma unemanizage'na nagranena tra'nire umani'noe.

När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 Kasefa vahe'ma nagrama neoge'zama nenage'za, mani kantugma nehu'za kankamuna nami'naze. Ana nehazage'za ozafanafa naga'mo'za, antahinenami'za oti'ne'za nenagazage'na vu'noe.

då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 Kva vahe'mo'zama keagama nehazaretira nagrama neoge'zama nenage'za, kea osu mani'ne'za zamazanteti zamagitera rehamunki'naze.

Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 Ran kumate'ma ugagota hu'za kegavama hu'naza kva vahera, zamagefunamo'a marerino zmavagunafare akamrege'za kea osu zamagira hamunki'za mani'naze.

furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 Hagi nagrama keagama nehuge'zama antahi'za vahe'mo'za hu muse hunenantage'za, keagama nehuge'za nagaza vahe'mo'zanena knare keaga hunami'naze.

Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 Na'ankure zamunte omane vahe'ene megusa mofavre naga'mo'zama, taza huo hu'za kema hazage'na, nagra zamaza hu'noe.

ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 Amuha zazamima omanea vahera zamaza nehuge'za, nagrira husga hunante'naze. Ana nehu'na kento a'nanea zamaza nehuge'za tusi muse hu'naze.

Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 Maka zama hu'noana fatgo kazigatike hu'noe. Ana nehugeno fatgo navu'nava zamo'a za'za kukenama antaninogeno'ma hiaza huno rufitenante'ne. Hagi fatgoma huno refkohu avu'ava'zamo'a, pristi vahe'mo'zama nentani'za kankrikna huno nasenirera me'ne.

I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 Zamavuma asuhu'nea vahera kana zamaveri nehu'na, zamagiama haviza hu'nea vahera zamaza huge'za kana vu'naze.

Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 Zamunte omane vahe'mokizmia nafa zamigna nehu'na, ke'na antahi'nama osu'noa vahe'ma keagafima otizage'na, zamaza hu'na keaga eri ante fatgo hu'noe.

Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 Anumzamofoma amage onte vahe'mo'zama vahe'ma zamazeri havizama hazage'na, ana vahera zamagemazampa ru tavegri'na, zamagipintira eri vari'noe.

Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Nagrama antahuana, tamagerfa hu'na ama mopafina zazate musenkasea hu'na mani'na vute'na ome ozafa re'na frigahue hu'na nagesa antahi'noe.

Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 Hagi zafamofo rafu'namo ofenkame uramino mopa agu'afinti ti anivazu higeno ani'namo tretre hiaza nehigeno atako'mo aninare runteankna hige'na nagra korapara mani'noane.

Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 Nagri'ma ko'ma knare nagima nami'naza zamo'a nagripina amne kasefa huno me'ne. Ana nehige'na maka zupa kasefa hankavea erivava hu'na nevue.

Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

21 Nagrama antahintahima vahe'mokizmima nezamuge'za, maka vahe'mo'za akohe'za mani'neza, nagri nanekea antahi'naze.

Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Hagi nagrama keagama huvagama retogeno'a, mago'mo'e huno nagri kerera antemino keaga osu'ne. Na'ankure nagrama hua nanekea antahiso'e hu'nagu anara hu'naze.

Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 Vahe'mo'za komaranigu'ma avegama ante'nazageno koma rige'zama musema nehazankna hu'za, nagri nanekema antahi'zankura tusiza huno zamavesi'ne. Ana hige'za za'za knama ko'ma oru'nereti'ma ko'ma rigeno'ma maka zamofo ani'namo'ma muse nehuno ani'na eri mareankna hu'za nagri nanekea muse hu'za eri'naze.

De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 Hagi vahe'mo'zama antahintahi hakarema nehu'za mani'nazage'na, kiza renezami'na knare navugosa huzami'noe. E'inama hua kazigati zamarimpa zamazeri hankaveti'noe.

När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Nagra kva vahezmi mani'ne'na, e'ina hiho, amana hiho hu'na vahera zamazeri ante fatgo nehu'na, mago kini ne'mo sondia vahe'amofo amu'nompi nemaniaza nehu'na, zavi'ma ataza vahera zamazeri tagane vahekna hu'noe.

Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.