Hivru 6
1 E'ina hu'negu Kraisinku'ma onensi mofavremofo hiaza huta rempima huneramuna zana netretma, nena vahe avamente mani'nenketa, ko'ma fri avu'avazampintima tamagu'a rukrehe hutma Anumzamofonte tamentinti hiho huta tamasami'nona kea, tamasami vava huta ovugahune.
Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud,
2 Mono tima frezamofo nanekegi, azama anteno nunamuma hu'zamofo nanekegi, fripinti'ma oti zamofo nanekegi, eteno henkama refko hanigeta manivava hanaza'zamofo naneke mago'ane huama huta tamasami vava osugahune. (aiōnios g166)
med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. (aiōnios g166)
3 Anumzamo'ma hu izoma hurantenesigeta, amane anazana hugahune.
Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.
4 Hianagi iza'zo koma huzamige'za nentahiza, monafi musezama ke'za antahiza nehu'za, Avamura e'neriza,
Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,
5 Anumzamofo knare naneke ko eneriza, henkama esianknamofo hankave ke'za antahiza hu'nesamozama, (aiōn g165)
och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, (aiōn g165)
6 atre'za megi'a zante vute'za, etema e'za zamagu'ama eme rukrahema hu'zamo'a, tusi'a amuho huzamantegahie. Na'ankure kefozama hazazamo'a, Anumzamofo Mofavrea mago'ane aheza keka zafare nehantiza, vahe avufina agazea eri nemize.
men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.
7 Ko'mo'ma mopafi runtegeno, avimzamo koti anivazu huno hageno nena raga'a retegeno Anumzamo ana mopa asomura hunenteno, hozama hankorino avimazama hankrenemofo aza nehie.
Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud.
8 Hu'neanagi ave'ave trazamo'ene havi trazama nehagea mopa, magoa eri'za eriga osu'neankino, ana mopa Anumzamo hanigeno haviza hinkeno, tevemo tevagaregahie.
Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.
9 Nafuheta tagra ama anahukna ke nehunanagi, tagra antahinone ama anazamo'a tamagritera fore osugahianki, tagra antahima tamunana knare tamavutmavama nehanageno, tamagu vazigahie huta nehune.
Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt.
10 Anumzamo'a mago'mofonkuke osu'ne'kino, amuho huta eri'zama'ama erinenteta Agri'ma avesinenteta ruga'a mono vahe'ma kegava huzmanteta nevaza zankura agera okanigahie.
Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören.
11 Hianagi tagri'ma tavenesiana, kasefa'ma huta ama mopare'ma mani'nenare vahe'ma avesinte'zana azeri hanavetineta vagare knarera unehanatita, amuhama hu'nemiza zana omerigahaze.
Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp,
12 E'ina hu'negu feru vahera omaniho. Hianagi amentintifine akohe'za avegante avu'avazampi mani'ne'za huvempa huzmante'nea zantamima erisintihare'naza vahekna hiho.
så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.
13 Hagi Anumzamo'ma huvempa kema Abrahama hunte'neana, magora Agri agetere anumzana omani'neankino Agra'a Agifi huvempa kea Abrahana hunte'ne.
Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --
14 Nagra tamage kagrira asomu hunegantena, kagripinti fore'ma hanaza vahera zamazeri hakare hanenkeza rama'a vahe efore hugahaze hu'ne. (Jen-Agf 22:16, 17.)
och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.»
15 Hu'negu akoheno avega anteno mani'neno Abrahamu'a, Anumzamo huvempama hunte'neazana erine.
Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.
16 Hagi vahe'mo'zama huvempa kema hunakura, zamagrima zamagaterenea vahe'mofo zmagire hunte'za huvempa kezamia nehazageno, knazama amu'nozmifima me'neazana eriama higeno vaga nere.
Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.
17 Anahukna huno Anumzamo'a huvempa hu'neakino, anama huvempa hu'nea kemofona azeri hanavetino, erisanti haregahaze hu'nea vahetera huvempa huzmantene.
Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.
18 Anumzamo'a huvempa hu'nea ke'ane, hugahuema hu'nea kemoke eri'ante amama hiana, Anumzamo'a havigea osugahie hu'ne. Ana hu'negu tagra maka havizama ne-enketa, Agritega freta vuta kasefa hanavea ome enerita, fore'ma hanigu tamentintima nehu'naza azeri hanavetigahune.
Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.
19 Fore hanigu'ma tamentintima nehunazamo'a, ventemofo azerintegeno nemania nofikna nehuno, tagutamemofona azerino ra mono nomofona agu'afinka hantinaza tavaravemofona' agatereno ruotge hu'nefinka tamentintima nehuna zamo'a ome rusi nehie.
I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,
