Hivru 6
1 E'ina hu'negu Kraisinku'ma onensi mofavremofo hiaza huta rempima huneramuna zana netretma, nena vahe avamente mani'nenketa, ko'ma fri avu'avazampintima tamagu'a rukrehe hutma Anumzamofonte tamentinti hiho huta tamasami'nona kea, tamasami vava huta ovugahune.
Derföre vilje vi låta bestå den lärdom, som lyder på begynnelsen till ett Christeligit lefverne, och taga det före som till fullkomligheten drager; icke på nytt läggande grunden till bättring af döda gerningar, till trona på Gud;
2 Mono tima frezamofo nanekegi, azama anteno nunamuma hu'zamofo nanekegi, fripinti'ma oti zamofo nanekegi, eteno henkama refko hanigeta manivava hanaza'zamofo naneke mago'ane huama huta tamasami vava osugahune. (aiōnios g166)
Till döpelsen, till lärdom, till händers påläggning, till de dödas uppståndelse, och till den eviga domen. (aiōnios g166)
3 Anumzamo'ma hu izoma hurantenesigeta, amane anazana hugahune.
Och det vilje vi göra, om Gud annars det tillstäder.
4 Hianagi iza'zo koma huzamige'za nentahiza, monafi musezama ke'za antahiza nehu'za, Avamura e'neriza,
Ty det är omöjeligit att de, som en gång upplyste äro, och smakat hafva den himmelska gåfvan, och delaktige vordne äro af den Helga Anda;
5 Anumzamofo knare naneke ko eneriza, henkama esianknamofo hankave ke'za antahiza hu'nesamozama, (aiōn g165)
Och smakat hafva det goda Guds ord, och den tillkommande verldenes kraft; (aiōn g165)
6 atre'za megi'a zante vute'za, etema e'za zamagu'ama eme rukrahema hu'zamo'a, tusi'a amuho huzamantegahie. Na'ankure kefozama hazazamo'a, Anumzamofo Mofavrea mago'ane aheza keka zafare nehantiza, vahe avufina agazea eri nemize.
Om de affalla, och på nytt sig sjelfvom korsfästa Guds Son, och för spott hålla; att de skola igen förnyas till bättring.
7 Ko'mo'ma mopafi runtegeno, avimzamo koti anivazu huno hageno nena raga'a retegeno Anumzamo ana mopa asomura hunenteno, hozama hankorino avimazama hankrenemofo aza nehie.
Ty jorden, som indricker regnet, som ofta kommer på henne, och bär dem beqväma örter som henne bruka, hon får välsignelse af Gudi;
8 Hu'neanagi ave'ave trazamo'ene havi trazama nehagea mopa, magoa eri'za eriga osu'neankino, ana mopa Anumzamo hanigeno haviza hinkeno, tevemo tevagaregahie.
Men den törn och tistel bär, hon är odugelig, och närmast förbannelsen; hvilkens ändalykt är, att hon skall brännas.
9 Nafuheta tagra ama anahukna ke nehunanagi, tagra antahinone ama anazamo'a tamagritera fore osugahianki, tagra antahima tamunana knare tamavutmavama nehanageno, tamagu vazigahie huta nehune.
Men vi förse oss, I älskelige, till eder det bättre är, och det salighetene närmer är; ändock vi så talom.
10 Anumzamo'a mago'mofonkuke osu'ne'kino, amuho huta eri'zama'ama erinenteta Agri'ma avesinenteta ruga'a mono vahe'ma kegava huzmanteta nevaza zankura agera okanigahie.
Ty Gud är icke orättvis, att han förgäter edra gerning och arbete i kärlekenom, som I bevisat hafven på hans Namn, då I tjenten helgonen, och ännu tjenen.
11 Hianagi tagri'ma tavenesiana, kasefa'ma huta ama mopare'ma mani'nenare vahe'ma avesinte'zana azeri hanavetineta vagare knarera unehanatita, amuhama hu'nemiza zana omerigahaze.
Men vi begäre, att hvar och en af eder den samma flit bevisar, till att hålla hoppet fast allt intill ändan;
12 E'ina hu'negu feru vahera omaniho. Hianagi amentintifine akohe'za avegante avu'avazampi mani'ne'za huvempa huzmante'nea zantamima erisintihare'naza vahekna hiho.
Att I icke tröge blifven, utan deras efterföljare, som genom trona och långmodighet få det arf, som utlofvadt är.
13 Hagi Anumzamo'ma huvempa kema Abrahama hunte'neana, magora Agri agetere anumzana omani'neankino Agra'a Agifi huvempa kea Abrahana hunte'ne.
Ty när Gud lofvade Abrahe, då han ingen större hade der han vid svärja kunde, svor han vid sig sjelf,
14 Nagra tamage kagrira asomu hunegantena, kagripinti fore'ma hanaza vahera zamazeri hakare hanenkeza rama'a vahe efore hugahaze hu'ne. (Jen-Agf 22:16, 17.)
Och sade: Sannerliga, jag vill välsigna dig, och föröka dig.
15 Hu'negu akoheno avega anteno mani'neno Abrahamu'a, Anumzamo huvempama hunte'neazana erine.
Och så, efter han i tålamod förbidde, fick han det som utlofvadt var.
16 Hagi vahe'mo'zama huvempa kema hunakura, zamagrima zamagaterenea vahe'mofo zmagire hunte'za huvempa kezamia nehazageno, knazama amu'nozmifima me'neazana eriama higeno vaga nere.
Ty menniskorna svärja vid den der större är än de, och dem emellan blifver en ände på alla trätor, om det stadfäst blifver med en ed.
17 Anahukna huno Anumzamo'a huvempa hu'neakino, anama huvempa hu'nea kemofona azeri hanavetino, erisanti haregahaze hu'nea vahetera huvempa huzmantene.
Men då Gud ville rikeliga bevisa arfvingomen till löftet sins uppsåts fasthet, lade han der en ed uppå;
18 Anumzamo'a huvempa hu'nea ke'ane, hugahuema hu'nea kemoke eri'ante amama hiana, Anumzamo'a havigea osugahie hu'ne. Ana hu'negu tagra maka havizama ne-enketa, Agritega freta vuta kasefa hanavea ome enerita, fore'ma hanigu tamentintima nehu'naza azeri hanavetigahune.
Att vi genom tu ovikelig ting, i hvilkom omöjeligit är att Gud ljuga skulle, ena starka tröst hafva skullom, vi som dertill flytt hafve, att vi måtte få det hopp som tillbudet är;
19 Fore hanigu'ma tamentintima nehunazamo'a, ventemofo azerintegeno nemania nofikna nehuno, tagutamemofona azerino ra mono nomofona agu'afinka hantinaza tavaravemofona' agatereno ruotge hu'nefinka tamentintima nehuna zamo'a ome rusi nehie.
Hvilket vi hålle, såsom ett säkert och fast vår själs ankare; det ock ingår intill det som innanför förlåten är;
