ヨブ 記 10

1 わが心生命と厭ふ 然ば我わが憂愁を包まず言あらはし わが魂神の苦きによりて語はん

Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

2 われ神に申さん 我を罪ありしとしたまふ勿れ 何故に我とあらそふかを我に示したまへ

Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

3 なんぢ虐遇を爲し 汝の手の作を打棄て惡き者の謀計を照すことを善としたまふや

Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

4 汝は肉眼を有たまふや 汝の觀たまふ所は人の觀るがごとくなるや

Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

5 なんぢの日は人間の日のごとく 汝の年は人の日のごとくなるや

Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

6 何とて汝わが愆を尋ねわが罪をしらべたまふや

Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

7 されども汝はすでに我の罪なきを知たまふ また汝の手より救ひいだし得る者なし

Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

8 汝の手われをいとなみ我をことごとく作れり 然るに汝今われを滅ぼしたまふなり

Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

9 請ふ記念たまへ 汝は土塊をもてすてるがごとくに我を作りたまへり 然るに復われを塵に歸さんとしたまふや

Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

10 汝は我を乳のごとく斟ぎ牛酪のごとくに凝しめたまひしに非ずや

Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

11 汝は皮と肉とを我に着せ骨と筋とをもて我を編み

Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

12 生命と恩惠とをわれに授け我を眷顧てわが魂神を守りたまへり

Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

13 然はあれど汝これらの事を御心に藏しおきたまへり 我この事汝の心にあるを知る

Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

14 我もし罪を犯さば汝われをみとめてわが罪を赦したまはじ

Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

15 我もし行状あしからば禍あらん 假令われ義かるとも我頭を擧じ 其は我は衷に羞耻充ち 眼にわが患難を見ればなり

Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

16 もし頭を擧なば獅子のごとくに汝われを追打ち 我身の上に復なんぢの奇しき能力をあらはしたまはん

Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

17 汝はしばしば證する者を入かへて我を攻め 我にむかひて汝の震怒を増し新手に新手を加へて我を攻めたまふ

Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

18 何とて汝われを胎より出したまひしや 然らずば我は息絶え目に見らるること無く

Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

19 曾て有ざりし如くならん 即ち我は胎より墓に持ゆかれん

Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

20 わが日は幾時も无きに非ずや 願くは彼姑らく息て我を離れ我をして少しく安んぜしめんことを

Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

21 我が往て復返ることなきその先に斯あらしめよ 我は暗き地 死の蔭の地に往ん

Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

22 この地は暗くして晦冥に等しく死の蔭にして區分なし 彼處にては光明も黒暗のごとし

Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.