ヨブ 記 30
1 しかし今はわたしよりも年若い者が、かえってわたしをあざ笑う。彼らの父はわたしが卑しめて、群れの犬と一緒にさえしなかった者だ。
Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
2 彼らの手の力からわたしは何を得るであろうか、彼らはその気力がすでに衰えた人々だ。
Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
3 彼らは乏しさと激しい飢えとによって、かわいた荒れ地をかむ。
De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
4 彼らは、ぜにあおいおよび灌木の葉を摘み、れだまの根をもって身を暖める。
De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
5 彼らは人々の中から追いだされ、盗びとを追うように、人々は彼らを追い呼ばわる。
Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
6 彼らは急流の谷間に住み、土の穴または岩の穴におり、
Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
7 灌木の中にいななき、いらくさの下に押し合う。
Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
8 彼らは愚かな者の子、また卑しい者の子であって、国から追いだされた者だ。
De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
9 それなのに、わたしは今彼らの歌となり、彼らの笑い草となった。
Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
10 彼らはわたしをいとい、遠くわたしをはなれ、わたしの顔につばきすることも、ためらわない。
De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
11 神がわたしの綱を解いて、わたしを卑しめられたので、彼らもわたしの前に慎みを捨てた。
Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
12 このともがらはわたしの右に立ち上がり、わたしを追いのけ、わたしにむかって滅びの道を築く。
På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
13 彼らはわたしの道をこわし、わたしの災を促す。これをさし止める者はない。
De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
14 彼らは広い破れ口からはいるように進みきたり、破壊の中をおし寄せる。
De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
15 恐ろしい事はわたしに臨み、わたしの誉は風のように吹き払われ、わたしの繁栄は雲のように消えうせた。
Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
16 今は、わたしの魂はわたしの内にとけて流れ、悩みの日はわたしを捕えた。
Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
17 夜はわたしの骨を激しく悩まし、わたしをかむ苦しみは、やむことがない。
Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
18 それは暴力をもって、わたしの着物を捕え、はだ着のえりのように、わたしをしめつける。
Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
19 神がわたしを泥の中に投げ入れられたので、わたしはちり灰のようになった。
Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
20 わたしがあなたにむかって呼ばわっても、あなたは答えられない。わたしが立っていても、あなたは顧みられない。
Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
21 あなたは変って、わたしに無情な者となり、み手の力をもってわたしを攻め悩まされる。
Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
22 あなたはわたしを揚げて風の上に乗せ、大風のうなり声の中に、もませられる。
Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
23 わたしは知っている、あなたはわたしを死に帰らせ、すべての生き物の集まる家に帰らせられることを。
Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
24 さりながら荒塚の中にある者は、手を伸べないであろうか、災の中にある者は助けを呼び求めないであろうか。
Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
25 わたしは苦しい日を送る者のために泣かなかったか。わたしの魂は貧しい人のために悲しまなかったか。
Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
26 しかしわたしが幸を望んだのに災が来た。光を待ち望んだのにやみが来た。
Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
27 わたしのはらわたは沸きかえって、静まらない。悩みの日がわたしに近づいた。
Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
28 わたしは日の光によらずに黒くなって歩き、公会の中に立って助けを呼び求める。
Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
29 わたしは山犬の兄弟となり、だちょうの友となった。
Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
30 わたしの皮膚は黒くなって、はげ落ち、わたしの骨は熱さによって燃え、
Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
31 わたしの琴は悲しみの音となり、わたしの笛は泣く者の声となった。
Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
