詩篇 104
1 わが霊魂よヱホパをほめまつれ わが神ヱホバよなんぢは至大にして尊貴と稜威とを衣たまへり
Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
2 なんぢ光をころものごとくにまとひ天を幕のごとくにはり
Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
3 水のなかにおのれの殿の棟梁をおき 雲をおのれの車となし 風の翼にのりあるき
Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
4 かぜを使者となし熖のいづる火を僕となしたまふ
Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
5 ヱホバは地を基のうへにおきて 永遠にうごくことなからしめたまふ
Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
6 衣にておほふがごとく大水にて地をおほひたまへり 水たたへて山のうへをこゆ
Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
7 なんぢ叱咤すれば水しりぞき 汝いかづちの聲をはなてば水たちまち去ぬ
Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
8 あるひは山にのぼり或ひは谷にくだりて 汝のさだめたまへる所にゆけり
Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
9 なんぢ界をたてて之をこえしめず ふたたび地をおほふことなからしむ
Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
10 ヱホバはいづみを谷にわきいだし給ふ その流は山のあひだにはしる
Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
11 かくて野のもろもろの獣にのましむ 野の驢馬もその渇をやむ
Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
12 空の鳥もそのほとりにすみ 樹梢の間よりさえづりうたふ
När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
13 ヱホバはその殿よりもろもろの山に灌漑たまふ 地はなんぢのみわざの實によりて飽足ぬ
Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
14 ヱホバは草をはえしめて家畜にあたへ 田產をはえしめて人の使用にそなへたまふ かく地より食物をいだしたまふ
Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
15 人のこころを歓ばしむる葡萄酒 ひとの顔をつややかならしむるあぶら 人のこころを強からしむる糧どもなり
Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
16 ヱホバの樹とその植たまへるレバノンの香柏とは飽足ぬべし
Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
17 鳥はそのなかに巣をつくり鶴は松をその棲とせり
Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
18 たかき山は山羊のすまひ磐石は山鼠のかくるる所なり
De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
19 ヱホバは月をつくりて時をつかさどらせたまへり 日はその西にいることをしる
Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
20 なんぢ黑暗をつくりたまへば夜あり そのとき林のけものは皆しのびしのびに出きたる
Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
21 わかき獅ほえて餌をもとめ神にくひものをもとむ
De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
22 日いづれば退きてその穴にふす
Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
23 人はいでて工をとりその勤勞はゆふべにまでいたる
Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
24 ヱホバよなんぢの事跡はいかに多なる これらは皆なんぢの智慧にてつくりたまへり 汝のもろもろの富は地にみつ
Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
25 かしこに大なるひろき海あり そのなかに數しられぬ匍ふもの小なる大なる生るものあり
Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
26 舟そのうへをはしり汝のつくりたまへる鰐そのうちにあそびたはぶる
Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
27 彼ら皆なんぢを俟望む なんぢ宜時にくひものを之にあたへたまふ
Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
28 彼等はなんぢの予へたまふ物をひろふ なんぢ手をひらきたまへばかれら嘉物にあきたりぬ
Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
29 なんぢ面をおほひたまへば彼等はあわてふためく 汝かれらの氣息をとりたまへばかれらは死て塵にかへる
Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
30 なんぢ霊をいだしたまへば百物みな造らるなんぢ地のおもてを新にしたまふ
Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
31 願くはヱホバの榮光とこしへにあらんことを ヱホバそのみわざを喜びたまはんことを
Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
32 ヱホバ地をみたまへば地ふるひ山にふれたまへば山は煙をいだす
Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
33 生るかぎりはヱホバに向ひてうたひ 我ながらふるほどはわが神をほめうたはん
Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
34 ヱホバをおもふわが思念はたのしみ深からん われヱホバによりて喜ぶべし
Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
35 罪人は地より絶滅され あしきものは復あらざるべし わが霊魂よヱホバをほめまつれヱホバを讃稱へよ
Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
