ヨブ 記 30

1 然るに今は我よりも年少き者等われを笑ふ 彼等の父は我が賤しめて群の犬と並べ置くことをもせざりし者なり

Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

2 またかれらの手の力もわれに何の用をかなさん 彼らは其氣力すでに衰へたる者なり

Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

3 かれらは缺乏と饑とによりて痩おとろへ 荒かつ廢れたる暗き野にて乾ける地を咬む

Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

4 すなはち灌木の中にて藜を摘み苕の根を食物となす

Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

5 彼らは人の中より逐いださる 盜賊を追ふがごとくに人かれらを追て呼はる

Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

6 彼等は懼ろしき谷に住み 土坑および磐穴に居り

I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

7 灌木の中に嘶なき 荊棘の下に偃す

Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

8 彼らは愚蠢なる者の子 卑むべき者の子にして國より撃いださる

en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

9 しかるに今は我かれらの歌謠に成り 彼らの嘲哢となれり

Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

10 かれら我を厭ふて遠く我を離れ またわが面に唾することを辭まず

med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

11 神わが綱を解て我をなやましたまへば彼等もわが前にその韁を縱せり

Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

12 この輩わが右に起あがり わが足を推のけ我にむかひて滅亡の路を築く

Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

13 彼らは自ら便なき者なれども尚わが逕を毀ち わが滅亡を促す

Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

14 かれらは石垣の大なる崩口より入がごとくに進み來り 破壞の中にてわが上に乗かかり

Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

15 懼ろしき事わが身に臨み 風のごとくに我が尊榮を吹はらふ わが福祿は雲のごとくに消失す

Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

16 今はわが心われの衷に鎔て流れ 患難の日かたく我を執ふ

Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

17 夜にいれば我骨刺れて身を離る わが身を噬む者つひに休むこと無し

Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

18 わが疾病の大なる能によりてわが衣服は醜き樣に變り 裏衣の襟の如くに我身に固く附く

Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

19 神われを泥の中に投こみたまひて我は塵灰に等しくなれり

I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

20 われ汝にむかひて呼はるに汝答へたまはず 我立をるに 汝只われをながめ居たまふ

Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

21 なんぢは我にむかひて無情なりたまひ 御手の能力をもて我を攻撃たまふ

Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

22 なんぢ我を擧げ風の上に乗て負去しめ 大風の音とともに消亡しめたまふ

Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

23 われ知る汝はわれを死に歸らしめ一切の生物の終に集る家に歸らしめたまはん

Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

24 かれは必ず荒垤にむかひて手を舒たまふこと有じ 假令人滅亡に陷るとも是等の事のために號呼ぶことをせん

Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

25 苦みて日を送る者のために我哭ざりしや 貧しき者のために我心うれへざりしや

Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

26 われ吉事を望みしに凶事きたり 光明を待しに黑暗きたれり

Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

27 わが膓沸かへりて安からず 患難の日我に追及ぬ

Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

28 われは日の光を蒙らずして哀しみつつ歩き 公會の中に立て助を呼もとむ

Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

29 われは山犬の兄弟となり 駝鳥の友となれり

En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

30 わが皮は黑くなりて剥落ち わが骨は熱によりて焚け

Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

31 わが琴は哀の音となり わが笛は哭の聲となれり

I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.