Salmi 137

1 Là presso i fiumi di Babilonia, sedevamo ed anche piangevamo ricordandoci di Sion.

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 Ai salici delle sponde avevamo appese le nostre cetre.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 Poiché là quelli che ci avevan menati in cattività ci chiedevano dei canti, quelli che ci predavano, delle canzoni d’allegrezza, dicendo: Cantateci delle canzoni di Sion!

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

4 Come potremmo noi cantare le canzoni dell’Eterno in terra straniera?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 Se io ti dimentico, o Gerusalemme, dimentichi la mia destra le sue funzioni,

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 resti la mia lingua attaccata al palato se io non mi ricordo di te, se non metto Gerusalemme al disopra d’ogni mia allegrezza.

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Ricordati, o Eterno, dei figliuoli di Edom, che nel giorno di Gerusalemme dicevano: Spianatela, spianatela, fin dalle fondamenta!

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

8 O figliuola di Babilonia, che devi esser distrutta, beati chi ti darà la retribuzione del male che ci hai fatto!

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Beato chi piglierà i tuoi piccoli bambini e li sbatterà contro la roccia!

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.