Lamentazioni 3

1 Io sono un uomo che ha veduto l’afflizione sotto la verga del suo furore.

Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.

2 Egli m’ha condotto, m’ha fatto camminare nelle tenebre e non nella luce.

Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.

3 Sì, contro di me di nuovo volge la sua mano tutto il giorno.

Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.

4 Egli ha consunta la mia carne e la mia pelle, ha fiaccato le mie ossa.

Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.

5 Ha costituito una cinta contro di me, m’ha circondato d’amarezza e d’affanno.

Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.

6 M’ha fatto abitare in luoghi tenebrosi, come quelli che son morti da lungo tempo.

Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.

7 Egli m’ha circondato d’un muro, perché non esca: m’ha caricato di pesanti catene.

Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.

8 Anche quando grido e chiamo al soccorso, egli chiude l’accesso alla mia preghiera.

Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.

9 Egli m’ha sbarrato la via di blocchi di pietra, ha sconvolti i miei sentieri.

Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.

10 Egli è stato per me come un orso in agguato, come un leone in luoghi nascosti.

Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.

11 Egli m’ha sviato dal mio cammino e m’ha squarciato, m’ha reso desolato.

Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.

12 Ha teso il suo arco, m’ha preso come mira delle sue frecce.

Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.

13 M’ha fatto penetrar nelle reni le saette del suo turcasso.

Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.

14 Io son diventato lo scherno di tutto il mio popolo, la sua canzone di tutto il giorno.

Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.

15 Egli m’ha saziato d’amarezza, m’ha abbeverato d’assenzio.

Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.

16 M’ha spezzato i denti con della ghiaia, m’ha affondato nella cenere.

Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.

17 Tu hai allontanata l’anima mia dalla pace, io ho dimenticato il benessere.

Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.

18 Io ho detto: “E’ sparita la mia fiducia, non ho più speranza nell’Eterno!”

Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.

19 Ricordati della mia afflizione, della mia vita raminga, dell’assenzio e dell’amarezza!

Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.

20 L’anima mia se ne ricorda del continuo, e n’è abbattuta dentro di me.

Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.

21 Questo voglio richiamarmi alla mente, per questo voglio sperare:

Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.

22 E’ una grazia dell’Eterno che non siamo stati interamente distrutti; poiché le sue compassioni non sono esaurite;

Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;

23 si rinnovano ogni mattina. Grande è la tua fedeltà!

Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.

24 “L’Eterno è la mia parte”, dice l’anima mia, “perciò spererò in lui”.

Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.

25 L’Eterno è buono per quelli che sperano in lui, per l’anima che lo cerca.

Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.

26 Buona cosa è aspettare in silenzio la salvezza dell’Eterno.

Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.

27 Buona cosa è per l’uomo portare il giogo nella sua giovinezza.

Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;

28 Si segga egli solitario e stia in silenzio quando l’Eterno glielo impone!

Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;

29 Metta la sua bocca nella polvere! forse, v’è ancora speranza.

Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;

30 Porga la guancia a chi lo percuote, si sazi pure di vituperio!

Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.

31 Poiché il Signore non ripudia in perpetuo;

Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;

32 ma, se affligge, ha altresì compassione, secondo la moltitudine delle sue benignità;

Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.

33 giacché non è volentieri ch’egli umilia ed affligge i figliuoli degli uomini.

Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;

34 Quand’uno schiaccia sotto i piedi tutti i prigionieri della terra,

Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;

35 quand’uno perverte il diritto d’un uomo nel cospetto dell’Altissimo,

Och låta deras sak för Gudi orätta vara;

36 quando si fa torto ad alcuno nella sua causa, il Signore non lo vede egli?

Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.

37 Chi mai dice una cosa che s’avveri, se il Signore non l’ha comandato?

Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;

38 Il male ed il bene non procedon essi dalla bocca dell’Altissimo?

Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?

39 Perché il vivente si rammaricherebbe? Ognuno si rammarichi del proprio peccato!

Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.

40 Esaminiamo le nostre vie, scrutiamole, e torniamo all’Eterno!

Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.

41 Eleviamo insiem con le mani, i nostri cuori a Dio ne’ cieli!

Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.

42 Noi abbiam peccato, siamo stati ribelli, e tu non hai perdonato.

Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;

43 Tu ti sei avvolto nella tua ira, e ci hai inseguiti; tu hai ucciso senza pietà;

Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.

44 ti sei avvolto in una nuvola, perché la preghiera non potesse passare;

Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.

45 tu hai fatto di noi delle spazzature, dei rifiuti, in mezzo ai popoli.

Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.

46 Tutti i nostri nemici aprono larga la bocca contro di noi.

Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.

47 Ci son toccati il terrore, la fossa, la desolazione e la ruina.

Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.

48 I miei occhi si sciolgono in rivi d’acqua, a motivo della ruina della figliuola del mio popolo.

Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.

49 L’occhio mio si scioglie in lacrime, senza posa, senza intermittenza,

Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;

50 finché dal cielo l’Eterno non guardi e non veda il nostro stato.

Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.

51 L’occhio mio m’affanna l’anima a motivo di tutte le figliuole della mia città.

Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.

52 Quelli che mi son nemici senza cagione, m’han dato la caccia come a un uccello.

Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.

53 M’hanno annientato la vita nella fossa, m’han gettato delle pietre addosso.

De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.

54 Le acque salivano fin sopra al mio capo, io dicevo: “E’ finita per me!”

De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.

55 Io ho invocato il tuo nome, o Eterno, dal fondo della fossa;

Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;

56 tu hai udito la mia voce; non nascondere il tuo orecchio al mio sospiro, al mio grido!

Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.

57 Nel giorno ch’io t’ho invocato ti sei avvicinato; tu hai detto: “Non temere!”

Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.

58 O Signore, tu hai difesa la causa dell’anima mia, tu hai redento la mia vita.

Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.

59 O Eterno, tu vedi il torto che m’è fatto, giudica tu la mia causa!

Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.

60 Tu vedi tutto il loro rancore, tutte le loro macchinazioni contro di me.

Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.

61 Tu odi i loro oltraggi, o Eterno, tutte le loro macchinazioni contro di me,

Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;

62 il linguaggio di quelli che si levano contro di me, quello che meditano contro di me tutto il giorno!

Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.

63 Guarda! quando si seggono, quando s’alzano, io sono la loro canzone.

Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.

64 Tu li retribuirai, o Eterno, secondo l’opera delle loro mani.

Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.

65 Darai loro induramento di cuore, la tua maledizione.

Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.

66 Li inseguirai nella tua ira, e li sterminerai di sotto i cieli dell’Eterno.

Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.