Giobbe 7

1 La vita dell’uomo sulla terra è una milizia; i giorni suoi son simili ai giorni d’un operaio.

Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

2 Come lo schiavo anela l’ombra e come l’operaio aspetta il suo salario,

Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

3 così a me toccan mesi di sciagura, e mi sono assegnate notti di dolore.

Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

4 Non appena mi corico, dico: “Quando mi leverò?” Ma la notte si prolunga, e mi sazio d’agitazioni infino all’alba.

När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

5 La mia carne è coperta di vermi e di croste terrose, la mia pelle si richiude, poi riprende a suppurare.

Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

6 I miei giorni sen vanno più veloci della spola, si consumano senza speranza.

Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

7 Ricordati, che la mia vita e un soffio! L’occhio mio non vedrà più il bene.

Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

8 Lo sguardo di chi ora mi vede non mi potrà più scorgere; gli occhi tuoi mi cercheranno, ma io non sarò più.

Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

9 La nuvola svanisce e si dilegua; così chi scende nel soggiorno de’ morti non ne risalirà; (Sheol h7585)

Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)

10 non tornerà più nella sua casa, e il luogo ove stava non lo riconoscerà più.

Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

11 Io, perciò, non terrò chiusa la bocca; nell’angoscia del mio spirito io parlerò, mi lamenterò nell’amarezza dell’anima mia.

Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

12 Son io forse il mare o un mostro marino che tu ponga intorno a me una guardia?

Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

13 Quando dico: “Il mio letto mi darà sollievo, il mio giaciglio allevierà la mia pena”,

Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

14 tu mi sgomenti con sogni, e mi spaventi con visioni;

När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

15 sicché l’anima mia preferisce soffocare, preferisce a queste ossa la morte.

Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

16 Io mi vo struggendo; non vivrò sempre; deh, lasciami stare; i giorni miei non son che un soffio.

Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

17 Che cosa è l’uomo che tu ne faccia tanto caso, che tu ponga mente ad esso,

Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

18 e lo visiti ogni mattina e lo metta alla prova ad ogni istante?

Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

19 Quando cesserai di tener lo sguardo fisso su me? Quando mi darai tempo d’inghiottir la mia saliva?

Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

20 Se ho peccato, che ho fatto a te, o guardiano degli uomini? Perché hai fatto di me il tuo bersaglio? A tal punto che son divenuto un peso a me stesso?

Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

21 E perché non perdoni le mie trasgressioni e non cancelli la mia iniquità? Poiché presto giacerò nella polvere; e tu mi cercherai, ma io non sarò più”.

Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.