Giobbe 30

1 E ora servo di zimbello a dei più giovani di me, i cui padri non mi sarei degnato di mettere fra i cani del mio gregge!

Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;

2 E a che m’avrebbe servito la forza delle lor mani? Gente incapace a raggiungere l’età matura,

Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;

3 smunta dalla miseria e dalla fame, ridotta a brucare il deserto, la terra da tempo nuda e desolata,

De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;

4 strappando erba salsa presso ai cespugli, ed avendo per pane radici di ginestra.

De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;

5 Sono scacciati di mezzo agli uomini, grida lor dietro la gente come dietro al ladro,

Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.

6 abitano in burroni orrendi, nelle caverne della terra e fra le rocce;

Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;

7 ragliano fra i cespugli, si sdraiano alla rinfusa sotto i rovi;

Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;

8 gente da nulla, razza senza nome, cacciata via dal paese a bastonate.

De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.

9 E ora io sono il tema delle loro canzoni, il soggetto dei loro discorsi.

Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.

10 Mi aborrono, mi fuggono, non si trattengono dallo sputarmi in faccia.

De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.

11 Non han più ritegno, m’umiliano, rompono ogni freno in mia presenza.

Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.

12 Questa genia si leva alla mia destra, m’incalzano, e si appianano le vie contro di me per distruggermi.

På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.

13 Hanno sovvertito il mio cammino, lavorano alla mia ruina, essi che nessuno vorrebbe soccorrere!

De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.

14 S’avanzano come per un’ampia breccia, si precipitano innanzi in mezzo alle ruine.

De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;

15 Terrori mi si rovesciano addosso; l’onor mio è portato via come dal vento, è passata come una nube la mia felicità.

Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.

16 E ora l’anima mia si strugge in me, m’hanno còlto i giorni dell’afflizione.

Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.

17 La notte mi trafigge, mi stacca l’ossa, e i dolori che mi rodono non hanno posa.

Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.

18 Per la gran violenza del mio male la mia veste si sforma, mi si serra addosso come la tunica.

Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.

19 Iddio m’ha gettato nel fango, e rassomiglio alla polvere e alla cenere.

Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.

20 Io grido a te, e tu non mi rispondi; ti sto dinanzi, e tu mi stai a considerare!

Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.

21 Ti sei mutato in nemico crudele verso di me; mi perseguiti con la potenza della tua mano.

Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.

22 Mi levi per aria, mi fai portar via dal vento, e mi annienti nella tempesta.

Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;

23 Giacché, lo so, tu mi meni alla morte, alla casa di convegno di tutti i viventi.

Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.

24 Ma chi sta per perire non protende la mano? e nell’angoscia sua non grida al soccorso?

Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.

25 Non piangevo io forse per chi era nell’avversità? l’anima mia non era ella angustiata per il povero?

Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.

26 Speravo il bene, ed è venuto il male; aspettavo la luce, ed è venuta l’oscurità!

Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.

27 Le mie viscere bollono e non hanno requie, son venuti per me giorni d’afflizione.

Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.

28 Me ne vo tutto annerito, ma non dal sole; mi levo in mezzo alla raunanza, e grido aiuto;

Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.

29 son diventato fratello degli sciacalli, compagno degli struzzi.

Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.

30 La mia pelle è nera, e cade a pezzi; le mie ossa son calcinate dall’arsura.

Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.

31 La mia cetra non dà più che accenti di lutto, e la mia zampogna voce di pianto.

Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.