Giobbe 29

1 Giobbe riprese il suo discorso e disse:

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 “Oh foss’io come ne’ mesi d’una volta, come ne’ giorni in cui Dio mi proteggeva,

Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 quando la sua lampada mi risplendeva sul capo, e alla sua luce io camminavo nelle tenebre!

då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 Oh fossi com’ero a’ giorni della mia maturità, quando Iddio vegliava amico sulla mia tenda,

Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 quando l’Onnipotente stava ancora meco, e avevo i miei figliuoli d’intorno;

då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 quando mi lavavo i piedi nel latte e dalla roccia mi fluivano ruscelli d’olio!

då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 Allorché uscivo per andare alla porta della città e mi facevo preparare il seggio sulla piazza,

När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 i giovani, al vedermi, si ritiravano, i vecchi s’alzavano e rimanevano in piedi;

då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 i maggiorenti cessavan di parlare e si mettevan la mano sulla bocca;

Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 la voce dei capi diventava muta, la lingua s’attaccava al loro palato.

furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 L’orecchio che mi udiva, mi diceva beato; l’occhio che mi vedeva mi rendea testimonianza,

Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 perché salvavo il misero che gridava aiuto, e l’orfano che non aveva chi lo soccorresse.

ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 Scendea su me la benedizione di chi stava per perire, e facevo esultare il cuor della vedova.

Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 La giustizia era il mio vestimento ed io il suo; la probità era come il mio mantello e il mio turbante.

I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 Ero l’occhio del cieco, il piede dello zoppo;

Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 ero il padre de’ poveri, e studiavo a fondo la causa dello sconosciuto.

Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 Spezzavo la ganascia all’iniquo, e gli facevo lasciar la preda che avea fra i denti.

Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 E dicevo: “Morrò nel mio nido, e moltiplicherò i miei giorni come la rena;

Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 le mie radici si stenderanno verso l’acque, la rugiada passerà la notte sui miei rami;

Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 la mia gloria sempre si rinnoverà, e l’arco rinverdirà nella mia mano”.

Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

21 Gli astanti m’ascoltavano pieni d’aspettazione, si tacevan per udire il mio parere.

Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Quand’avevo parlato, non replicavano; la mia parola scendeva su loro come una rugiada.

Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 E m’aspettavan come s’aspetta la pioggia; aprivan larga la bocca come a un acquazzone di primavera.

De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 Io sorridevo loro quand’erano sfiduciati; e non potevano oscurar la luce del mio volto.

När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Quando andavo da loro, mi sedevo come capo, ed ero come un re fra le sue schiere, come un consolatore in mezzo agli afflitti.

Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.