Giobbe 21
1 Allora Giobbe rispose e disse:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 “Porgete bene ascolto alle mie parole, e sia questa la consolazione che mi date.
Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
3 Sopportatemi, lasciate ch’io parli, e quando avrò parlato tu mi potrai deridere.
Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
4 Mi lagno io forse d’un uomo? E come farei a non perder la pazienza?
Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
5 Guardatemi, stupite, e mettetevi la mano sulla bocca.
Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
6 Quando ci penso, ne sono smarrito, e la mia carne e presa da raccapriccio.
Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
7 Perché mai vivono gli empi? Perché arrivano alla vecchiaia ed anche crescon di forze?
Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
8 La loro progenie prospera, sotto ai loro sguardi, intorno ad essi, e i lor rampolli fioriscon sotto gli occhi loro.
De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
9 La loro casa è in pace, al sicuro da spaventi, e la verga di Dio non li colpisce.
Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
10 Il loro toro monta e non falla, la loro vacca figlia senz’abortire.
När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
11 Mandan fuori come un gregge i loro piccini, e i loro figliuoli saltano e ballano.
Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
12 Cantano a suon di timpano e di cetra, e si rallegrano al suon della zampogna.
De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid. (Sheol h7585)
14 Eppure, diceano a Dio: “Ritirati da noi! Noi non ci curiamo di conoscer le tue vie!
Och de sade dock till Gud: "Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
15 Che è l’Onnipotente perché lo serviamo? che guadagneremo a pregarlo?”
Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?"
16 Ecco, non hanno essi in mano la loro felicita? (lungi da me il consiglio degli empi!)
Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
17 Quando avvien mai che la lucerna degli empi si spenga, che piombi loro addosso la ruina, e che Dio, nella sua ira, li retribuisca di pene?
Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
18 Quando son essi mai come paglia al vento, come pula portata via dall’uragano?
De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
19 “Iddio”, mi dite, “serba castigo pei figli dell’empio”. Ma punisca lui stesso! che lo senta lui,
"Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska." Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
20 che vegga con gli occhi propri la sua ruina, e beva egli stesso l’ira dell’Onnipotente!
Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
21 E che importa all’empio della sua famiglia dopo di lui, quando il numero dei suoi mesi e ormai compiuto?
Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
22 S’insegnerà forse a Dio la scienza? a lui che giudica quelli di lassù?
"Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?"
23 L’uno muore in mezzo al suo benessere, quand’è pienamente tranquillo e felice,
Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
24 ha i secchi pieni di latte, e fresco il midollo dell’ossa.
hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
25 L’altro muore con l’amarezza nell’anima, senz’aver mai gustato il bene.
Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
26 Ambedue giacciono ugualmente nella polvere, e i vermi li ricoprono.
Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
27 Ah! li conosco i vostri pensieri, e i piani che formate per abbattermi!
Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
28 Voi dite: “E dov’è la casa del prepotente? dov’è la tenda che albergava gli empi?”
I spörjen ju: "Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?"
29 Non avete dunque interrogato quelli che hanno viaggiato? Voi non vorrete negare quello che attestano;
Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
30 che, cioè, il malvagio è risparmiato nel dì della ruina, che nel giorno dell’ira egli sfugge.
att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
31 Chi gli rimprovera in faccia la sua condotta? Chi gli rende quel che ha fatto?
Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
32 Egli è portato alla sepoltura con onore, e veglia egli stesso sulla sua tomba.
Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
33 Lievi sono a lui le zolle della valle; dopo, tutta la gente segue le sue orme; e, anche prima, una folla immensa fu come lui.
Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
34 Perché dunque m’offrite consolazioni vane? Delle vostre risposte altro non resta che falsità”.
Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
