Lamentazioni 3
1 IO [son] l'uomo che ha veduta afflizione, Per la verga dell'indegnazion del Signore.
Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
2 Egli mi ha condotto, e fatto camminar nelle tenebre, E non nella luce.
Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
3 Certo, egli mi ritorna addosso, E rivolge la sua mano [contro a me] tuttodì.
Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
4 Egli ha fatta invecchiar la mia carne, e la mia pelle; Egli mi ha fiaccate le ossa.
Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
5 Egli ha fatti degli edificii contro a me, E [mi] ha intorniato di tosco e di affanno.
Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
6 Egli mi ha fatto dimorare in luoghi tenebrosi, A guisa di quelli che son morti già da lungo tempo.
Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
7 Egli mi ha assiepato d'ogn'intorno, sì che non posso uscire; Egli ha aggravati i miei ceppi.
Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
8 Eziandio quando grido e sclamo, Egli chiude il passo alla mia orazione,
Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
9 Egli ha chiuse le mie vie di pietre conce a scarpello, Ha rinvolti i miei sentieri.
Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
10 Egli mi [è stato] un orso all'agguato, Un leone ne' [suoi] nascondimenti.
Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
11 Egli ha traviate le mie vie, Mi ha tagliato a pezzi, mi ha renduto desolato.
Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
12 Egli ha teso l'arco suo, E mi ha posto come un bersaglio incontro alle saette.
Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
13 Egli mi ha fitti nelle reni Gli strali del suo turcasso.
Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
14 Io sono in derisione a tutti i popoli, [E son] la lor canzone tuttodì.
Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
15 Egli mi ha saziato di amaritudini, Mi ha inebbriato di assenzio.
Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
16 Egli mi ha stritolati i denti con della ghiaia, Mi ha voltolato nella cenere.
Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
17 E tu hai allontanata l'anima mia dalla pace, Ed io ho dimenticato il bene.
Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
18 E ho detto: Il Signore ha fatta perire la mia forza, E la mia speranza.
Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
19 Ricordati della mia afflizione, E del mio esilio; del tosco e dell'assenzio.
Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
20 L'anima mia se [ne] ricorda del continuo, E se [ne] abbatte in me.
Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
21 Questo mi torna alla mente, Perciò spererò [ancora].
Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
22 Se non siamo stati del tutto consumati, [È per] le benignità del Signore; Perciocchè le sue misericordi non son venute meno;
Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
23 Si rinnovano ogni mattina; La tua lealtà [è] grande.
Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
24 Il Signore [è] la mia parte, ha detto l'anima mia; Perciò spererò in lui.
Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
25 Il Signore [è] buono a quelli che l'aspettano, All'anima [che] lo ricerca.
Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
26 Buona cosa [è] di aspettare in silenzio La salute del Signore.
Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.
27 Buona cosa [è] all'uomo di portare il giogo Nella sua giovanezza.
Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
28 Sieda egli pur solitario, ed in silenzio, Se Dio gliel'ha imposto!
Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
29 Metta pur la sua bocca nella polvere! Forse, ci sarà ancora speranza;
Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
30 Porga pur la guancia a chi lo percuote; Si sazî pur di vituperio!
Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
31 Poichè il Signore non rigetta in perpetuo;
Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
32 Anzi, se affligge, ha altresì compassione, Secondo la moltitudine delle sue benignità.
Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
33 Perciocchè s'egli affligge, E addolora i figliuoli degli uomini, Non lo fa volentieri.
Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
34 Mentre altri trita sotto i suoi piedi Tutti i prigioni della terra;
Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
35 Mentre altri pervertisce la ragion dell'uomo, Nel cospetto dell'Altissimo;
Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
36 Mentre altri fa torto all'uomo nella sua lite; Il Signore nol vede egli?
Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
37 Chi [è] colui che abbia detta [qualche cosa], e quella sia avvenuta, Che il Signore non l'abbia comandata?
Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
38 Non procedono i mali ed i beni Dalla bocca dell'Altissimo?
Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
39 Perchè si rammarica l'uomo vivente? [Perchè si rammarica] l'uomo della pena del suo peccato?
Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
40 Esaminiamo le nostre vie, E ricerchiamo[le] e convertiamoci al Signore.
Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.
41 Alziamo i nostri cuori, e le palme delle mani, A Dio ne' cieli, [dicendo: ]
Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
42 Noi abbiam misfatto, e siamo stati ribelli; [E] tu non hai perdonato.
Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
43 Tu [ci] hai coperti d'ira, e ci hai perseguitati; Tu hai ucciso [e] non hai risparmiato.
Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
44 Tu hai distesa una nuvola intorno a te, Acciocchè l'orazione non passasse.
Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
45 Tu ci hai fatti essere spazzature, Ed abbominio, per mezzo i popoli.
Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
46 Tutti i nostri nemici hanno aperta la bocca contro a noi.
Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
47 Noi siamo incorsi in ispavento, ed in fossa; In desolazione, ed in fiaccamento.
Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
48 L'occhio mio cola in rivi d'acque, Per lo fiaccamento della figliuola del mio popolo.
Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
49 L'occhio mio stilla, senza posa, E non ha alcuna requie;
Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
50 Finchè il Signore non riguarda, E non vede dal cielo.
Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.
51 L'occhio mio affanna l'anima mia, Per tutte le figliuole della mia città.
Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
52 Quelli che senza cagione, mi son nemici, Mi han cacciato del continuo, come un uccelletto;
Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
53 Hanno troncata la vita mia, e [l'hanno messa] nella fossa; Ed hanno gettate delle pietre sopra me.
De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
54 Le acque mi hanno inondato fin sopra il capo; Io ho detto: Io son riciso.
De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
55 Io ho invocato il tuo Nome, o Signore, Dalla fossa de' luoghi bassissimi.
Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;
56 Tu hai udita la mia voce; Non nascondere il tuo orecchio al mio sospiro, ed al mio grido.
Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
57 Tu ti sei accostato al giorno che io ti ho invocato; Tu hai detto: Non temere.
Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
58 O Signore, tu hai dibattute le querele dell'anima mia; Tu hai riscossa la vita mia.
Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
59 O Signore, tu vedi il torto che mi è fatto; Giudica la mia causa.
Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
60 Tu vedi tutte le lor vendette, Tutti i lor pensieri contro a me.
Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
61 Tu odi, Signore, i loro obbrobri, Tutte le lor macchinazioni contro a me;
Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
62 Le parole di quelli che mi si levano incontro, Ed i ragionamenti che tengono contro a me tuttodì.
Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
63 Riguarda, quando si seggono, e quando si levano; Io [sono] la lor canzone.
Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
64 O Signore, rendi loro la retribuzione, Secondo le opere delle lor mani.
Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.
65 Da' loro ingombramento di cuore, La tua maledizione.
Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
66 Perseguili in ira, E disperdili di sotto al cielo del Signore.
Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.
