Giobbe 39

1 Sai tu il tempo che le camozze delle rocce figliano? Hai tu osservato quando le cerve partoriscono?

Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

2 Annoveri tu i mesi del termine del lor portato, E sai tu il tempo che devono figliare?

Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

3 Elle si chinano, fanno scoppiar fuori il lor feto, Si alleviano delle lor doglie.

De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

4 I lor figli son gagliardi, crescono per le biade, Escono fuori, e non ritornano [più] a quelle.

Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

5 Chi ne ha mandato libero l'asino salvatico, E chi ha sciolti i suoi legami?

Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

6 A cui io ho ordinato il deserto per casa; E per abitazioni, i luoghi salsugginosi.

Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

7 Egli si beffa dello strepito della città; Egli non ode gli schiamazzi del sollecitator delle opere.

Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

8 I monti, ch'egli va spiando, [sono] il suo pasco; Ed egli va ricercando qualunque verdura.

Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

9 Il liocorno ti vorrà egli servire? Si riparerà egli presso alla tua mangiatoia?

Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

10 Legherai tu il liocorno con la sua fune, [per farlo arare] al solco? Erpicherà egli le valli dietro a te?

Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

11 Ti fiderai tu in lui, perchè la sua forza [è] grande? E gli rimetterai tu il tuo lavoro?

Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

12 Ti fiderai tu in lui ch'egli ti renda la [ricolta della] tua sementa, E ch'egli te l'accolga nella tua aia?

Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

13 Le ale de' paoni son esse vaghe [per opera tua?] Od [ha da te] lo struzzolo le penne e la piuma?

Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

14 [Fai tu] ch'egli abbandoni le sue uova in su la terra, E che le lasci scaldare in su la polvere?

Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

15 E che dimentichi che il piè [d'alcuno] le schiaccerà, Ovvero che le fiere della campagna le calpesteranno?

Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

16 Egli è spietato inverso i suoi figli, come [se] non [fosser] suoi; Indarno è la sua fatica, [egli è] senza tema;

Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

17 Perciocchè Iddio l'ha privo di senno, E non l'ha fatto partecipe d'intendimento.

Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

18 Quando egli si solleva in alto, Egli si beffa del cavallo, e di colui che lo cavalca.

Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

19 Hai tu data la forza al cavallo? Hai tu adorna la sua gola di fremito?

Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

20 Lo spaventerai tu come una locusta? Il suo magnifico nitrire [è] spaventevole.

Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

21 Egli raspa nella valle, si rallegra della [sua] forza, Esce ad incontrare le armi.

Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

22 Egli si beffa della paura, e non si spaventa, E non si volge indietro per la spada.

Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

23 Il turcasso, e la folgorante lancia, E lo spuntone gli risuonano addosso.

Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

24 D'impazienza e di stizza [pare ch'egli voglia] trangugiar la terra; E non può credere che [sia] il suon della tromba.

Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

25 Come prima la tromba ha sonato, egli dice: Aha, Aha; Da lontano annasa la battaglia, Lo schiamazzo de' capitani; e le grida.

För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

26 È per il tuo senno che lo sparviere vola? Che spiega le sue ali verso il mezzodì?

Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

27 L'aquila si leva ella ad alto per lo tuo comandamento? E [fai tu] ch'ella faccia il suo nido in luoghi elevati?

Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

28 Ella dimora e si ripara nelle rupi, Nelle punte delle rocce, ed in luoghi inaccessibili.

På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

29 Di là ella spia il pasto, Gli occhi suoi mirano da lontano.

Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

30 I suoi aquilini ancora sorbiscono il sangue, E dove sono corpi morti, quivi ella si ritrova.

Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.