Giobbe 3

1 DOPO questo, Giobbe aprì la sua bocca, e maledisse il suo giorno.

Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;

2 E prese a dire:

Job tog till orda och sade:

3 Possa perire il giorno nel quale io nacqui, E la notte che fu detto: Un maschio è nato.

Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

4 Quel giorno sia tenebroso; Iddio non ne abbia cura da alto, E non risplenda la luce sopra esso.

Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.

5 Tenebre, ed ombra di morte rendanlo immondo; La nuvola dimori sopra esso; [Queste cose] rendanlo spaventevole, quali [sono] i giorni più acerbi.

Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

6 Caligine ingombri quella notte; Non rallegrisi fra i giorni dell'anno, Non sia annoverata fra i mesi.

Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.

7 Ecco, quella notte sia solitaria, Non facciansi in essa canti alcuni.

Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.

8 Maledicanla coloro che maledicono i giorni, I quali son [sempre] apparecchiati a far nuovi lamenti.

Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.

9 Oscurinsi le stelle del suo vespro; Aspetti la luce, ma non ne [venga] alcuna, E non vegga le palpebre dell'alba;

Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;

10 Perciocchè non serrò gli usci del seno di mia madre, E non fece sì che gli occhi miei non vedessero l'affanno.

eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

11 Perchè non morii io dalla matrice? [Perchè] non trapassai come prima uscii del seno?

Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?

12 Perchè mi furono pòrte le ginocchia? Perchè le mammelle, acciocchè io poppassi?

Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?

13 Conciossiachè ora giacerei, e mi riposerei; Io dormirei, [e] pezzo fa sarei in riposo,

Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,

14 Con i re, e con i consiglieri della terra, I quali edificavano i luoghi deserti;

vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,

15 Ovvero co' principi, che aveano dell'oro, Ed empievano le lor case d'argento;

ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;

16 Ovvero anche [del tutto] non sarei stato, come un abortivo nascosto, Come il feto che non ha veduta la luce.

eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

17 Quivi cessano gli empi di travagliare [altrui], E quivi si riposano gli stanchi.

Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;

18 Parimente i prigioni hanno requie, [E] non odono [più] la voce del sollecitator delle opere.

där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.

19 Quivi [è] il piccolo e il grande; E il servo franco del suo signore.

Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

20 Perchè dà egli la luce al miserabile, E la vita a coloro che sono in amaritudine d'animo?

Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,

21 I quali aspettano la morte, e pure ella non [viene]; E la ricercano più che tesori nascosti;

åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,

22 E si rallegrano, fino a festeggiarne, E gioiscono, quando hanno trovato il sepolcro.

åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;

23 [Perchè dà egli la luce] all'uomo, la cui via [è] nascosta, E il quale Iddio ha assiepato d'ogn'intorno?

varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?

24 Conciossiachè, avanti [che io prenda] il mio cibo, il mio sospiro venga, E i miei ruggiti si versino come acqua.

Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.

25 Perchè ciò di che io avea spavento mi è avvenuto, E mi è sopraggiunto quello di che avea paura.

ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.

26 Io non ho avuta tranquillità, nè riposo, nè quiete; Ed è venuto il turbamento.

Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.