Giobbe 7
1 Non ha forse un duro lavoro l'uomo sulla terra e i suoi giorni non sono come quelli d'un mercenario?
En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
2 Come lo schiavo sospira l'ombra e come il mercenario aspetta il suo salario,
Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
3 così a me son toccati mesi d'illusione e notti di dolore mi sono state assegnate.
Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4 Se mi corico dico: «Quando mi alzerò?». Si allungano le ombre e sono stanco di rigirarmi fino all'alba.
Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
5 Ricoperta di vermi e croste è la mia carne, raggrinzita è la mia pelle e si disfà.
Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
6 I miei giorni sono stati più veloci d'una spola, sono finiti senza speranza.
Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
7 Ricordati che un soffio è la mia vita: il mio occhio non rivedrà più il bene.
Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8 Non mi scorgerà più l'occhio di chi mi vede: i tuoi occhi saranno su di me e io più non sarò.
Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
10 non tornerà più nella sua casa, mai più lo rivedrà la sua dimora.
Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
11 Ma io non terrò chiusa la mia bocca, parlerò nell'angoscia del mio spirito, mi lamenterò nell'amarezza del mio cuore!
Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 Son io forse il mare oppure un mostro marino, perché tu mi metta accanto una guardia?
Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 Quando io dico: «Il mio giaciglio mi darà sollievo, il mio letto allevierà la mia sofferenza»,
När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14 tu allora mi spaventi con sogni e con fantasmi tu mi atterrisci.
då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
15 Preferirei essere soffocato, la morte piuttosto che questi miei dolori!
Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
16 Io mi disfaccio, non vivrò più a lungo. Lasciami, perché un soffio sono i miei giorni.
Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
17 Che è quest'uomo che tu nei fai tanto conto e a lui rivolgi la tua attenzione
Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
18 e lo scruti ogni mattina e ad ogni istante lo metti alla prova?
synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
19 Fino a quando da me non toglierai lo sguardo e non mi lascerai inghiottire la saliva?
Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
20 Se ho peccato, che cosa ti ho fatto, o custode dell'uomo? Perché m'hai preso a bersaglio e ti son diventato di peso?
Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21 Perché non cancelli il mio peccato e non dimentichi la mia iniquità? Ben presto giacerò nella polvere, mi cercherai, ma più non sarò!
Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
