Giobbe 7
1 Non ha forse un duro lavoro l'uomo sulla terra e i suoi giorni non sono come quelli d'un mercenario?
Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
2 Come lo schiavo sospira l'ombra e come il mercenario aspetta il suo salario,
Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
3 così a me son toccati mesi d'illusione e notti di dolore mi sono state assegnate.
Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
4 Se mi corico dico: «Quando mi alzerò?». Si allungano le ombre e sono stanco di rigirarmi fino all'alba.
När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
5 Ricoperta di vermi e croste è la mia carne, raggrinzita è la mia pelle e si disfà.
Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
6 I miei giorni sono stati più veloci d'una spola, sono finiti senza speranza.
Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
7 Ricordati che un soffio è la mia vita: il mio occhio non rivedrà più il bene.
Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
8 Non mi scorgerà più l'occhio di chi mi vede: i tuoi occhi saranno su di me e io più non sarò.
Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
10 non tornerà più nella sua casa, mai più lo rivedrà la sua dimora.
Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
11 Ma io non terrò chiusa la mia bocca, parlerò nell'angoscia del mio spirito, mi lamenterò nell'amarezza del mio cuore!
Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
12 Son io forse il mare oppure un mostro marino, perché tu mi metta accanto una guardia?
Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
13 Quando io dico: «Il mio giaciglio mi darà sollievo, il mio letto allevierà la mia sofferenza»,
Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
14 tu allora mi spaventi con sogni e con fantasmi tu mi atterrisci.
När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
15 Preferirei essere soffocato, la morte piuttosto che questi miei dolori!
Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
16 Io mi disfaccio, non vivrò più a lungo. Lasciami, perché un soffio sono i miei giorni.
Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
17 Che è quest'uomo che tu nei fai tanto conto e a lui rivolgi la tua attenzione
Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
18 e lo scruti ogni mattina e ad ogni istante lo metti alla prova?
Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
19 Fino a quando da me non toglierai lo sguardo e non mi lascerai inghiottire la saliva?
Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
20 Se ho peccato, che cosa ti ho fatto, o custode dell'uomo? Perché m'hai preso a bersaglio e ti son diventato di peso?
Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
21 Perché non cancelli il mio peccato e non dimentichi la mia iniquità? Ben presto giacerò nella polvere, mi cercherai, ma più non sarò!
Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
