Giobbe 4

1 Elifaz il Temanita prese la parola e disse:

Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

2 Se si tenta di parlarti, ti sarà forse gravoso? Ma chi può trattenere il discorso?

Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?

3 Ecco, tu hai istruito molti e a mani fiacche hai ridato vigore;

Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.

4 le tue parole hanno sorretto chi vacillava e le ginocchia che si piegavano hai rafforzato.

Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.

5 Ma ora questo accade a te e ti abbatti; capita a te e ne sei sconvolto.

Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.

6 La tua pietà non era forse la tua fiducia e la tua condotta integra, la tua speranza?

Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.

7 Ricordalo: quale innocente è mai perito e quando mai furon distrutti gli uomini retti?

Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?

8 Per quanto io ho visto, chi coltiva iniquità, chi semina affanni, li raccoglie.

Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;

9 A un soffio di Dio periscono e dallo sfogo della sua ira sono annientati.

Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.

10 Il ruggito del leone e l'urlo del leopardo e i denti dei leoncelli sono frantumati.

Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.

11 Il leone è perito per mancanza di preda e i figli della leonessa sono stati dispersi.

Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.

12 A me fu recata, furtiva, una parola e il mio orecchio ne percepì il lieve sussurro.

Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.

13 Nei fantasmi, tra visioni notturne, quando grava sugli uomini il sonno,

Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;

14 terrore mi prese e spavento e tutte le ossa mi fece tremare;

Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.

15 un vento mi passò sulla faccia, e il pelo si drizzò sulla mia carne...

Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.

16 Stava là ritto uno, di cui non riconobbi l'aspetto, un fantasma stava davanti ai miei occhi... Un sussurro..., e una voce mi si fece sentire:

Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:

17 «Può il mortale essere giusto davanti a Dio o innocente l'uomo davanti al suo creatore?

Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?

18 Ecco, dei suoi servi egli non si fida e ai suoi angeli imputa difetti;

Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.

19 quanto più a chi abita case di fango, che nella polvere hanno il loro fondamento! Come tarlo sono schiacciati,

Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.

20 annientati fra il mattino e la sera: senza che nessuno ci badi, periscono per sempre.

Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;

21 La funicella della loro tenda non viene forse strappata? Muoiono senza saggezza!».

Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.