Giobbe 30

1 Ora invece si ridono di me i più giovani di me in età, i cui padri non avrei degnato di mettere tra i cani del mio gregge.

Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

2 Anche la forza delle loro mani a che mi giova? Hanno perduto ogni vigore;

Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

3 disfatti dalla indigenza e dalla fame, brucano per l'arido deserto,

Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

4 da lungo tempo regione desolata, raccogliendo l'erba salsa accanto ai cespugli e radici di ginestra per loro cibo.

Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

5 Cacciati via dal consorzio umano, a loro si grida dietro come al ladro;

Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

6 sì che dimorano in valli orrende, nelle caverne della terra e nelle rupi.

I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

7 In mezzo alle macchie urlano e sotto i roveti si adunano;

Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

8 razza ignobile, anzi razza senza nome, sono calpestati più della terra.

en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

9 Ora io sono la loro canzone, sono diventato la loro favola!

Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

10 Hanno orrore di me e mi schivano e non si astengono dallo sputarmi in faccia!

med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

11 Poiché egli ha allentato il mio arco e mi ha abbattuto, essi han rigettato davanti a me ogni freno.

Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

12 A destra insorge la ragazzaglia; smuovono i miei passi e appianano la strada contro di me per perdermi.

Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

13 Hanno demolito il mio sentiero, cospirando per la mia disfatta e nessuno si oppone a loro.

Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

14 Avanzano come attraverso una larga breccia, sbucano in mezzo alle macerie.

Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

15 I terrori si sono volti contro di me; si è dileguata, come vento, la mia grandezza e come nube è passata la mia felicità.

Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

16 Ora mi consumo e mi colgono giorni d'afflizione.

Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

17 Di notte mi sento trafiggere le ossa e i dolori che mi rodono non mi danno riposo.

Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

18 A gran forza egli mi afferra per la veste, mi stringe per l'accollatura della mia tunica.

Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

19 Mi ha gettato nel fango: son diventato polvere e cenere.

I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

20 Io grido a te, ma tu non mi rispondi, insisto, ma tu non mi dai retta.

Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

21 Tu sei un duro avversario verso di me e con la forza delle tue mani mi perseguiti;

Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

22 mi sollevi e mi poni a cavallo del vento e mi fai sballottare dalla bufera.

Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

23 So bene che mi conduci alla morte, alla casa dove si riunisce ogni vivente.

Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

24 Ma qui nessuno tende la mano alla preghiera, né per la sua sventura invoca aiuto.

Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

25 Non ho pianto io forse con chi aveva i giorni duri e non mi sono afflitto per l'indigente?

Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

26 Eppure aspettavo il bene ed è venuto il male, aspettavo la luce ed è venuto il buio.

Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

27 Le mie viscere ribollono senza posa e giorni d'affanno mi assalgono.

Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

28 Avanzo con il volto scuro, senza conforto, nell'assemblea mi alzo per invocare aiuto.

Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

29 Sono divenuto fratello degli sciacalli e compagno degli struzzi.

En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

30 La mia pelle si è annerita, mi si stacca e le mie ossa bruciano dall'arsura.

Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

31 La mia cetra serve per lamenti e il mio flauto per la voce di chi piange.

I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.