Giobbe 17
1 Il mio spirito vien meno, i miei giorni si spengono; non c'è per me che la tomba!
Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
2 Non sono io in balìa di beffardi? Fra i loro insulti veglia il mio occhio.
Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
3 Sii tu la mia garanzia presso di te! Qual altro vorrebbe stringermi la destra?
Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
4 Poiché hai privato di senno la loro mente, per questo non li lascerai trionfare.
Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
5 Come chi invita gli amici a parte del suo pranzo, mentre gli occhi dei suoi figli languiscono;
Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
6 così son diventato ludibrio dei popoli sono oggetto di scherno davanti a loro.
Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
7 Si offusca per il dolore il mio occhio e le mie membra non sono che ombra.
Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
8 Gli onesti ne rimangono stupiti e l'innocente s'indigna contro l'empio.
Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
9 Ma il giusto si conferma nella sua condotta e chi ha le mani pure raddoppia il coraggio.
Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
10 Su, venite di nuovo tutti: io non troverò un saggio fra di voi.
Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
11 I miei giorni sono passati, svaniti i miei progetti, i voti del mio cuore.
Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
12 Cambiano la notte in giorno, la luce - dicono - è più vicina delle tenebre.
Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
13 Se posso sperare qualche cosa, la tomba è la mia casa, nelle tenebre distendo il mio giaciglio. (Sheol h7585)
Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
14 Al sepolcro io grido: «Padre mio sei tu!» e ai vermi: «Madre mia, sorelle mie voi siete!».
Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
15 E la mia speranza dov'è? Il mio benessere chi lo vedrà?
Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
