Job 7

1 Adda kadi ti saan a narigat a trabaho para iti tunggal tao iti daga? Saan kadi a dagiti al-aldawna ket kas ti al-aldaw ti natangdanan a tao?

Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

2 Kas ti tagabu a sigagagar nga agtarigagay iti anniniwan ti rabii, kas iti natangdanan a tao a mangur-uray iti tangdanna-

Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

3 isu a naaramidak a mangibtur kadagiti bulbulan ti kinakakaasi; naikkanak kadagiti rabii a napnoan iti riribuk.

Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

4 No agiddaak, kunak iti bagik, 'Kaanoak a bumangon ken kaano nga agleppas ti rabii?’ Alimbasagennak agingga iti pumarbangon.

När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

5 Nakawesan ti lasagko kadagiti igges ken napuskol a kabkab; timmangken dagiti sugat iti kudilko, ken kalpasanna bumtak, ket agnana.

Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

6 Naparpartak dagiti al-aldawko ngem ti barkilia iti uma-abel; aglabas dagitoy nga awanan iti namnama.

Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

7 Panunotem O Dios a ti biagko ket anges laeng; awanen ti nasayaat a makita ti matak.

Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

8 Ti mata ti Dios, a kumitkita kaniak, saannakton a makita; kitaennakto dagiti mata ti Dios, ngem awanakto.

Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

9 Kas iti ulep a marunaw ken agpukaw, kasta met a ti bumaba iti sheol ket saanton a maka-subli pay. (Sheol h7585)

Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)

10 Saanton a makasubli isuna iti balayna; uray ti lugarna ket saandanton nga am-ammo isuna.

Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

11 Ngarud, saanko a lapdan ti ngiwatko; agsaoak iti ladingit ti espirituk; agreklamoak iti kinasaem ti kararuak.

Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

12 Siak kadi ti baybay wenno ti pagbutbutngan iti baybay a nangisaadka iti mangbantay kaniak?

Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

13 Inton kunak, 'Liwliwaennak ti pagiddaak, ken pabang-aran ti papagko ti un-unoyko,'

Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

14 ket butbutngennak babaen iti tagtagainep ken butbutngennak babaen kadagiti sirmata,

När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

15 tapno piliek iti mabekkel ken matay ngem ti mangaywan kadagiti tultulangko.

Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

16 Kagurak ti biagko; saanko a tarigagayan ti kanayon nga agbiag; bay-annak nga agmaymaysa ta awan serserbi dagiti al-aldawko.

Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

17 Ania aya ti tao a nasken nga ipangagmo isuna, a panpanunutem isuna,

Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

18 a sipsiputam isuna iti tunggal agsapa, ken susuotem iti tunggal kanito?

Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

19 Kasano pay kabayag sakbay nga iyadayom ti panagkitam kaniak, sakbay a palubosannak nga agmaymaysa iti apag biit a mangtilmon iti bukodko a katay?

Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

20 Uray no nagbasolak, ania koma ti maaramidanna kenka dayta, sika a mangbuybuya kadagiti tattao? Apay a siak ti punteriam, tapno agbalinak a dadagsen kenka?

Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

21 Apay a saanmo a pakawanen ti naglabsingak ken ikkaten ti kinadakesko? Ta ita agiddaakon iti tapok; birukennakto iti kasta unay, ngem awanakton.”

Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.