Job 29
1 Job gakwara nʼihu nʼokwu ya sị:
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 “Ọ gaara adị m nọọ mma ma a sị na m ga-adị dịka m dị nʼọnwa ole na ole gara aga, dịka ụbọchị ndị ahụ mgbe Chineke na-elekọta m,
Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3 mgbe oriọna ya na-achakwasị m nʼisi ìhè ya ka m ji jee ije nʼọchịchịrị.
då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4 Ewoo, otu ihe dịịrị nʼụbọchị ihe na-agara m nke ọma, mgbe mmekọrịta mụ na Chineke mere ka ụlọ m bụrụ ebe a gọziri agọzi,
Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5 mgbe Onye pụrụ ime ihe niile nọnyeere m na mgbe ụmụ m nọkwa m gburugburu,
då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6 mgbe ụzọ m jupụtara na mmiri ara ehi rahụrụ arahụ, mgbe nkume na-awụpụtara m mmanụ oliv dịka mmiri na-asọ asọ.
då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7 “Mgbe m na-apụ nʼọnụ ụzọ ama obodo were ọnọdụ m nʼama.
När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8 Ụmụ okorobịa na-ahụ m wezuga onwe ha, ndị okenye na-ahụkwa m ma guzo nʼụkwụ ha;
då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9 ndịisi ọchịchị obodo na-akwụsị ikwu okwu ma were aka ha kpuchie ọnụ ha;
Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10 olu ndị a na-asọpụrụ na-adakwa jụụ, ire ha na-araparakwa ha nʼakpo ọnụ.
furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11 Nʼoge ahụ, onye ọbụla nụrụ olu m na-ekwu ihe dị mma banyere m, ndị hụkwara m na-agba ama ọma maka m.
Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12 Nʼihi na anapụtara m ndị ogbenye na-eti mkpu enyemaka, napụtakwa ndị mgbei na-enweghị ndị enyemaka.
ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13 Onye nọ nʼọnụ ọnwụ gọziri m; emekwara m ka obi nwanyị di ya nwụrụ bụọ abụ.
Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 Ana m eyikwasị ezi omume dịka uwe, ikpe ziri ezi bụ uwe mwụda m na akwa okike nke isi m.
I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15 Abụ m anya nye onye ìsì, bụrụkwa ụkwụ nye onye ngwụrọ.
Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16 Abụ m nna nke onye nọ na mkpa; bụrụkwa onye gbalịrị ịhụ na ndị ọbịa natara ikpe ziri ezi.
Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17 Etijiri m ikiri eze nke ndị ajọ omume, si otu a napụta ndị ha na-achọ ịdọgbu.
Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18 “Echere m sị, ‘Aga m anwụ nʼụlọ nke aka m, na ụbọchị m ga-abakwa ụba dịka aja dị nʼala.
Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19 Mgbọrọgwụ m ga-eto rịda na mmiri, na igirigi ga-adakwasịkwa nʼalaka m abalị niile.
Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20 Nsọpụrụ m ga-adịgide ọhụrụ nʼime m, ụta m ga-adịgidekwa ọhụrụ nʼaka m.’
Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
21 “Ụmụ mmadụ na-eji oke olileanya na-ege m ntị, ha na-ederekwa duu ịnụrụ ndụmọdụ m.
Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22 Mgbe m kwụsịrị okwu, ha anaghị ekwukwa ọzọ. Okwu m na-ada juu na ntị ha.
Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23 Ha na-echerekwa m dịka e si echere mmiri ozuzo, na-aṅụkwa okwu m dịka ala si aṅụ mmiri ozuzo nʼọkọchị.
De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24 Mgbe m miiri ha ọnụ ọchị, ha adịghị ekwenye ya; ìhè nke ihu m dị oke mkpa nye ha.
När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25 Ọ bụ m na-ahọpụtara ha ụzọ, na-anọdụ dịka onyeisi ha; ebiri m dịka a ga-asị na m bụ onye eze nʼetiti ndị agha ya; na dịka onye na-akasị ndị na-eru ụjụ obi.
Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
