Sálmarnir 22
1 Guð minn, Guð minn, hví hefur þú yfirgefið mig? Hví ert þú þögull og hjálpar ekki þegar ég hrópa til þín í neyð minni?
För sångmästaren, efter »Morgonrodnadens hind»; en psalm av David.
2 Daga og nætur græt ég og ákalla þig, en fæ ekkert svar!
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran.
3 – En samt ert þú hinn heilagi og lofsöngvar Ísraels óma umhverfis hásæti þitt.
Men Gud, jag ropar om dagen, men du svarar icke, så ock om natten, men jag får ingen ro.
4 Feðurnir treystu þér og þú frelsaðir þá.
Och dock är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger.
5 Þú heyrðir er þeir hrópuðu til þín, brást við og bjargaðir þeim. Vonir þeirra brugðust ekki þegar þeir leituðu til þín.
På dig förtröstade våra fäder; de förtröstade, och du räddade dem.
6 En ég er maðkur en ekki maður! Hræddur og fyrirlitinn af minni eigin þjóð – já öllum mönnum.
Till dig ropade de och blevo hulpna; på dig förtröstade de och kommo icke på skam.
7 Þeir sem sjá mig hrista höfuðið og senda mér tóninn.
Men jag är en mask, och icke en människa, till smälek bland män, föraktad av folket.
8 „Er þetta sá sem treysti Drottni fyrir málum sínum?“segja þeir og hlæja. „Sá sem taldi sig öruggan um velþóknun Guðs? Því trúum við ekki fyrr en við sjáum Drottin hjálpa honum.“
Alla som se mig bespotta mig; de spärra upp munnen, de skaka huvudet:
9 Drottinn, oft hefur þú hjálpað mér. Móðir mín fæddi mig heilbrigðan í heiminn og þar varst þú til staðar og gættir mín, eins og öll mín bernskuár.
»Befall dig åt HERREN! Han befrie honom, han rädde honom, ty han har ju behag till honom.»
10 Frá fæðingu hef ég átt allt undir þér. Þú varst minn Guð allt frá fyrstu stundu.
Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst.
11 Yfirgef mig ekki nú, nei ekki núna á neyðarstundu þegar enginn getur hjálpað nema þú!
På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet; du är min Gud allt ifrån min moders liv.
12 Ég er umkringdur illmennum. Þeir líkjast sterkum basan – uxum.
Var icke långt ifrån mig, ty nöd är nära, och det finnes ingen hjälpare.
13 Þeir æða að mér með opinn skoltinn, eins og öskrandi ljón sem ræðst á bráðina.
Tjurar i mängd omgiva mig, Basans oxar omringa mig.
14 Þrek mitt fjaraði út, rann út í sandinn og bein mín gliðnuðu sundur. Hjartað er bráðnað í brjósti mér
Såsom glupande och rytande lejon spärrar man upp gapet mot mig.
15 og tungan þurr eins og brenndur leir. Þú lætur mig horfast í augu við dauðann.
Jag är lik vatten som utgjutes, alla mina leder hava skilts åt; mitt hjärta är såsom vax, det smälter i mitt liv.
16 Hópur illvirkja hefur umkringt mig. Eins og hundar slá þeir hring um mig. Hendur mínar og fætur hafa þeir gegnumstungið.
Min kraft är förtorkad och lik en lerskärva, min tunga låder vid min gom, och du lägger mig i dödens stoft.
17 Ég get talið öll mín bein. Þeir stara á mig og senda mér háðsglósur.
Ty hundar omgiva mig; de ondas hop har kringränt mig, mina händer och fötter hava de genomborrat.
18 Þeir skipta á milli sín klæðum mínum og varpa hlutkesti um kyrtil minn.
Jag kan räkna alla mina ben; de skåda därpå, de se med lust på mig.
19 Ó, Drottinn, vertu ekki fjarri! Drottinn, styrkur minn, skunda mér til hjálpar!
De dela mina kläder mellan sig och kasta lott om min klädnad.
20 Bjargaðu mér frá dauða, frá því að falla fyrir hendi kúgarans.
Men du, HERRE, var icke fjärran; du min starkhet, skynda till min hjälp.
21 Frelsaðu mig úr gini þessara varga, undan hornum uxanna!
Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld.
22 Ég vil lofa þig meðal bræðra minna, standa upp í söfnuðinum og vitna um þín undursamlegu verk.
Fräls mig från lejonets gap. Ja, du bönhör mig och räddar mig undan vildoxarnas horn.
23 Ég segi: „Lofið Drottin, allir þið sem óttist hann, hver og einn ykkar heiðri hann og tigni. Allur Ísrael lofsyngi honum,
Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig:
24 því að hann hefur ekki fyrirlitið ákall mitt um hjálp, ekki snúið við mér baki í eymd minni. Hann heyrði hróp mitt og kom!“
I som frukten HERREN, loven honom; ären honom, alla Jakobs barn, och bäven för honom, alla Israels barn.
25 Ég vil rísa á fætur og vegsama þig fyrir augum þjóðar minnar. Heit mín vil ég efna í áheyrn allra þeirra sem elska þig og heiðra.
Ty han föraktade icke den betrycktes elände och höll det icke för en styggelse; han fördolde icke sitt ansikte för honom, och när han ropade, lyssnade han till honom.
26 Fátæklingurinn mun eta sig saddan og allir þeir sem leita Drottins munu finna hann og vegsama nafn hans. Hjörtu þeirra munu fagna að eilífu.
Genom dig skall min lovsång ljuda i den stora församlingen; mina löften får jag infria inför dem som frukta honom.
27 Öll jörðin mun sjá það og snúa sér til Drottins, og fólk af öllum þjóðum mun vegsama hann.
De ödmjuka skola äta och bliva mätta, de som söka HERREN skola få lova honom; ja, edra hjärtan skola leva evinnerligen.
28 Því að Drottinn er konungur yfir öllum þjóðum.
Alla jordens ändar skola betänka det och omvända sig till HERREN. Hedningarnas alla släkter skola tillbedja inför dig.
29 Jafnt háir sem lágir, allir dauðlegir menn, lúti honum og lofi hann.
Ty riket är HERRENS, och han råder över hedningarna.
30 Og börnin okkar, – einnig þau munu þjóna honum því þau hafa heyrt vitnisburð okkar um hann.
Ja, alla mäktiga på jorden skola äta och tillbedja; inför honom skola knäböja alla de som måste fara ned i graven, de som icke kunna behålla sin själv vid liv.
31 Ófæddar kynslóðir munu heyra um máttarverk hans okkar á meðal.
Kommande ättled skola tjäna honom; man skall förtälja om Herren för ett annat släkte. Man skall träda upp och förkunna hans rättfärdighet, ja, bland folk som skola födas att han har gjort det.
