Sálmarnir 109
1 Þú Guð sem ég lofa, vertu ekki þögull
För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.
2 því að óguðlegir baktala mig og ljúga á mig sökum.
Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.
3 Án saka hata þeir mig og ráðast á mig.
Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.
4 Ég elska þá, en jafnvel meðan ég bið fyrir þeim, ofsækja þeir mig.
Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.
5 Þeir gjalda gott með illu og ást mína með hatri.
De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.
6 Leyfðu þeim að finna hvernig mér líður! Leyfðu óvini mínum að þola sama óréttlæti og hann beitir mig – vera dæmdur af ranglátum dómara.
Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.
7 Og þegar úrskurður fellur, lát hann þá verða honum til tjóns. Líttu á bænir hans eins og innantómt raus.
När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.
8 Styttu æviár hans. Skipaðu annan í embætti hans.
Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.
9 Börn hans verði föðurlaus og kona hans ekkja
Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.
10 og rektu þau burt úr rústum heimilis þeirra.
Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.
11 Lánardrottnarnir taki landareign hans og ókunnugir fái allt sem hann hafði aflað.
Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.
12 Enginn sýni honum miskunn né aumki sig yfir föðurlausu börnin hans.
Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.
13 Afkomendur hans verði afmáðir og ætt hans eins og hún leggur sig.
Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.
14 Refsaðu fyrir syndir föður hans og móður og dragðu ekki af.
Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.
15 Láttu misgjörðir hans aldrei falla í gleymsku, en minningu ættarinnar að engu verða.
Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.
16 Hann sýndi engum manni miskunn, en ofsótti nauðstadda og steypti aðþrengdum í dauðann.
Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.
17 Hann formælti öðrum, bölvunin komi honum sjálfum í koll. Að blessa lét hann ógert, blessun sé því fjarri honum.
Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.
18 Að bölva, það átti við hann, það var honum eðlilegt eins og að éta og drekka.
Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.
19 Formælingar hans bitni á honum sjálfum, hylji hann, eins og fötin sem hann er í og beltið um mitti hans.
Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.
20 Þetta séu laun andstæðinga minna frá Drottni – þeirra sem ljúga á mig og hóta mér dauða.
Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.
21 En Drottinn, farðu með mig eins og barnið þitt! Eins og þann sem ber þitt eigið nafn. Frelsaðu mig Drottinn, vegna elsku þinnar.
Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.
22 Það hallar undan fæti, ég finn að dauðinn nálgast.
Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.
23 Ég er hristur til jarðar eins og padda af ermi!
Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.
24 Ég skelf í hnjánum – fastan var erfið, ég er ekkert nema skinn og bein.
Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.
25 Ég er eins og minnisvarði um mistök og þegar menn sjá mig hrista þeir höfuðið.
Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.
26 Hjálpaðu mér Drottinn Guð minn! Frelsaðu mig sakir elsku þinnar og kærleika.
Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;
27 Gerðu það svo að allir sjái, svo að enginn efist um að það var þitt verk,
och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.
28 – þá mega þeir formæla mér ef þeir vilja, sama er mér, aðeins að þú blessir mig. Þá munu illráð þeirra gegn mér mistakast og ég ganga mína leið, glaður í bragði.
Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.
29 Ónýttu áform þeirra! Sveipaðu þá skömm!
Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.
30 Þá mun ég ekki láta af að þakka Drottni, lofa hann í allra áheyrn.
Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.
31 Því að hann er athvarf fátækra og þeirra sem líða skort. Hann frelsar þá undan óvinum þeirra.
Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.
