< Zsoltárok 60 >
1 Az éneklőmesternek a susanheduthra, Dávidnak tanító miktámja; Mikor harczolt a mesopotámiai szirusokkal és a czóbai szirusokkal; és visszafordult Joáb és megverte az Edomitákat a Sóvölgyben, tizenkétezeret. Isten, elvetettél minket, elszélesztettél minket; megharagudtál, hozz vissza minket!
Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om ett gyldene rosenspann, till att lära; Då han stridt hade med de Syrer i Mesopotamien, och med de Syrer af Zoba; då Joab omvände, och slog de Edomeer i saltdalenom, tolftusend. Gud, du som oss bortdrifvit och förstrött hafver, och vast vred, trösta oss igen.
2 Megrendítetted ez országot, ketté szakasztottad; építsd meg romlásait, mert megindult.
Du, som jordena hafver berört och remna låtit, hela hennes refvor, den så förfallen är.
3 A te népeddel nehéz dolgokat láttattál: bódító borral itattál minket.
Ty du hafver bevist dino folke ett hårdt ting; du hafver gifvit oss en dryck vin, att vi omkullfalla måste.
4 Adtál a téged félőknek zászlót, melyet felemeljenek az igazságért. (Szela)
Men du hafver dock gifvit ett tecken dem som dig frukta; hvilket de uppreste, att de skulle säkre vara. (Sela)
5 Hogy megszabaduljanak a te kedveltjeid: segíts jobboddal és hallgass meg minket!
På det dine vänner skola förlöste varda; så hjelp nu med dine högra hand, och hör oss.
6 Az ő szent helyén mondotta Isten: Örvendezek, kiosztom Sikemet és kimérem a Szukkót völgyét:
Gud talar i sinom helgedom, dess gläder jag mig; och vill dela Sichem, och afmäta Succoths dal.
7 Enyim Gileád és enyim Manasse, Efraim az én fejemnek oltalma: Júda az én törvény-rendelőm.
Gilead är min, min är Manasse; Ephraim är mins hufvuds magt; Juda är min Förste.
8 Moáb az én mosdómedenczém, Edomra vetem az én sarumat; te Filisztea nékem örülj!
Moab är mitt tvättekar; mina skor sträcker jag utöfver Edom; Philistea fägnar mig.
9 Kicsoda vezet engem az erős városba? Kicsoda kisért el Edomig engem?
Ho vill föra mig uti en fast stad? Ho leder mig intill Edom?
10 Nem te-é, oh Isten, a ki megvetettél minket, s nem vonultál ki, oh Isten, a mi seregeinkkel?
Skall icke du göra det, Gud, som oss bortdrifver; och icke utdrager, Gud, med vår här?
11 Segíts ki minket a nyomorúságból, mert emberi segítség hiábavaló.
Skaffa oss bistånd i nödene; ty menniskors hjelp är fåfäng.
12 Istennel győzedelmet nyerünk, s ő tapodja el ellenségeinket.
Med Gudi vilje vi mägtig ting göra; han skall underträda våra fiendar.